Kata Dalström gick sin egen väg, men framför allt åkte hon. Hon turnerade nästan oavbrutet, ofta i sitt ”kära Norrbotten”. Redan 1908 rapporterade hon att hon passerat Polcirkeln för 17:e gången.
Sedan många år var hon då välkänd, en personlighet som väckte starka känslor bland både beundrare och belackare. I sin samtids offentlighet var hon av udda kön och klass, en överklasskvinna som blivit sjubarnsmor, buddhist och framför allt politisk agitator.
Tidigt gick hon med i SAP, det Socialdemokratiska Arbetarepartiet som bildats 1889. Redan som ung hade hon blivit god vän med Hjalmar Branting och i fem år ingick hon i den mansstarka partiledningen. Senare bröt hon med både partiet och Branting, vars försiktiga samförståndsvilja hon kallade ”tevattens-socialism”.
För henne gällde bara den socialism som var kompromisslös, den enda vägen till ett klasslöst samhälle.
Hon ogillade att bli kallad kvinnosakskvinna eller det nylanserade feminist, men krävde samma rättvisa för kvinnor och män. Klasskampen var det primära och för att skapa ett socialistiskt samhälle krävdes både materiell och andlig utveckling. Det förblev hennes gyllene regel.
”En moralisk utopist” blir epitetet när Gunnela Björk summerar sin biografi.
Så dags har Björk också tangerat det som Kata Dalström kallade sitt ”erotiska arv”. På sina turnéer hade hon med sig unga manliga assistenter, flera av dem även hennes älskare.
Hon sa sig behöva sina pojkar. De lyste upp hennes tillvaro likt ”sensommarsol”. Deras idealitet och värme gjorde henne ung till sinnet. Utan dem hade hon inte stått ut.
Passionerad var hon också inför sina åhörare. Hon var en engagerad talare, retoriskt skicklig och med klar och tydlig röst. Piteå-Tidningen beskrev henne som rätt korpulent, men även som ”en fulländad folktalare, i besittning av ett obegränsat ordförråd.”
Hon var orädd, uthållig och lojal mot sina vänner, men framstod för andra som burdus, högljudd och oppositionell.
Efter partisplittringen 1917 var hon den som främst banade väg för det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. I Norrskensflamman skrev hon under vinjetten ”På härjartåg i det röda Norrbotten” och det ansågs vara hennes fel/förtjänst att alla norrbottniska arbetarekommuner utom den i Piteå lämnade SAP.
Mer aningslöst propagerade hon under sina sista år för den ryska kommunismen. Det gjorde att hon kom i otakt med sitt parti och var undanskuffad när hon dog 1923, en vecka före sin 65-årsdag.
Gunnela Björk har haft tillgång till Dalströms artiklar, brev, föreläsningsmanus och utkast till memoarer. Det gör att hon via citat och initierat berättande kan levandegöra den säregna kvinna som så beundransvärt erövrade den politiska offentlighet som dittills varit exklusivt manlig.
Detaljer från socialdemokratins första decennier och den dramatiska samhällsutvecklingen runt förra sekelskiftet gör skildringen extra intressant.
Ändå är det som att den komplexa Kata Dalström blir lite undflyende, som vore hon ute på någon av sina många resor.