En tid var jag litteraturkritiker i tidningen Kommunalarbetaren. I samband med en ny bok om Bo Widerberg skrev jag att en av hans favoritskådisar, Sven Wollter, "poserade" som kommunist utanför teaterscenen.
Det tog hus i helvete.
Man censurerade bort "poserandet" och sedan fick jag sparken.
Avskedet bar jag med fattning men motiveringen gjorde mig konfunderad:
– Wollter ÄR EN RIKTIG KOMMUNIST! skrev jourhavande kulturchefen ampert till mig.
Och detta i ett gammalt socialdemokratiskt betongfäste som Kommunalarbetareförbundets huvudorgan.
Sven Wollter är en alldeles lysande artist. Jag har sett honom i "tältprojektet", som Rasken, som Aksel Larsen. Som snuten Jarnebring i Widerbergs filmatisering av Mannen från Mallorca.
Där är Wollter som bäst, reaktionär men antiauktoritär med känsla för amerikanska Ford Mustang och sympati för gamla tjyvar.
Men kommunisten Sven Wollter?
Nej, kyss mig där bak.
Jag är ytterst sakkunnig inom området. Växte upp i Lappland med en moskvakommunistisk far, en farbror pastor i Filadelfia, sporthandlaren i missionsförbundet. Sekter, sekter. De pratade. Och pratade. Och poserade.
Pingstvännerna fick upp Lewi Pethrus, mästerlig posör. Han hade med sig en Mercedes och ett stort mötestält. Till oss kommunister kom Hermansson och Werner och tuffingarna i Norrbotten. Fast dessa senare poserade inte mycket, muttrade mest om revisionister och drack sockerdricka när Werner halsade renat.
Jag bor i Moskva. Jag kom 1987, under Gorbatjovs perestrojka. Alla andra svenskar har rest hem. Jag har blivit kvar.
Jag lever med ryssarna och lider med dem. De har upplevt statskupper, demokrati, Jeltsin, oligarker, hyperinflation, nyrikedom, nyfattigdom.
De har just precis tagit Krim och tror att de kan slippa undan som en tjuv om natten.
Allt är förvirrat.
Man ropar efter Stalin.
– En stark man är vad landet verkligen behöver. Och nu har vi en.
Det säger mina vänner, normalt är de balanserade. Har akademiska grader.
De har fallit i farstun för DEN STARKE.
Dirigenten Georgiev var Putinanhängare redan tidigare. Till min sorg ser jag nu att den ypperlige violinisten Vladimir Spivakov, ledare för "Moskvas virtuoser", trillat dit. Sprattlar som en clown i Ledarens spindelväv.
Allt detta gör mig ont.
Ondast gör mig lysande artister som Sven Wollter. Kan uttolka allt, kan gestalta alla.
Kan bara inte fatta verkligheten.