I historien finns komiska exempel på kungars oäkta äktenskap och sängkammarfarser.
Erik av Pommern var inte ens på plats vid sitt bröllop 1405. Vid den elvaåriga bruden Filippas sida stod hans ställföreträdande ja-sägare, riddaren Ture Bengtsson Bielke.
Gustav Vasa fick 1544 riksdagen i Västerås att besluta att tronen skulle vara ärftlig. Hans fyra söner kunde trygga tronföljden och hans fem döttrar fick i uppgift att göra goda giftermål för dynastins bästa.
Gustav III hyste motvilja mot kvinnor. Efter nio års äktenskap försökte han sig ändå på ett samlag med Sofia Magdalena, men han var så fumlig ”att han ej funne något hål”. Förste hovstallmästare Adolf Fredrik Munck (!) fick rycka in och ge kungaparet en hjälpande hand, bokstavligen. Om Gustav III gick även rykten om hans dåliga resning, vilket fick hans auktoritet att slakna. Folk ifrågasatte förmågan att regera hos en så kraftlös (im)potentat.
Om dråpliga episoder och andra kring kungliga äktenskap berättar sju forskare i den här antologin. Deras slutsatser är att kungliga äktenskap alltid varit viktiga för monarkin (Oj!) och att politik varit mer avgörande än passion.
Och ändå, genom alla sekler, denna underliga respekt och underdånighet hos undersåtarna i monarkin.
Kungliga äktenskap har haft tre funktioner: Att bekräfta viktiga överenskommelser och forma allianser för framtiden, att säkra tronföljden och dynastin, samt att förtydliga normer och skapa harmoni för samhällets struktur.
Allianserna har varierat. Äktenskapen på medeltiden knöt samman riken och var centrala i dåtidens nätverkande. Politiken var allt. Också långt senare har det handlat om att närma två nationer till varandra för att nå politiska mål.
Gustav II Adolf gifte sig med Maria Elenora av Brandenburg, ett tyskt furstendöme som var viktigt som partner i kriget för att försvara protestantismen. Maria Eleonora kan sägas ha stått för passionen, för efter den dimmiga dagen i Lützen 1632 stred hon länge för att få behålla kungens balsamerade kropp. Asken med kungens balsamerade hjärta lämnade hon ifrån sig först fyra år senare.
I dessa dagar då Westling, O´Neill och Hellqvist gifter sig till kunglig status varnar en del ängsliga rojalister för att de blåa blodet blir blaskigt. I den här antologin är teorin att monarkin bara kan överleva genom att stärka banden med undersåtarna. Då Victoria gifte sig med Daniel Westling från Ockelbo formade hon en modernt anpassad allians – kungahuset och folket parat, för stärkt samhörighet och en enad nation, trots att det i praktiken bevarar de sociala skillnaderna i ett samhälle som låtsas jämlikt.
En annan allians är den mellan kungahusen och de fjäskande medierna, en symbios med ömsesidiga fördelar. I den enfaldiga kändiskult som många numera tillber blir kungligheterna beundrade. En såpopera, lyder slutsatsen.
I kapitlet om nutiden finns en del generande generaliseringar och aningslösa slutsatser, men som helhet är det en smått intressant antologi som något nyanserar kungahistorien i skolorna.