Teaterpubliken i Kalix och Kiruna kan skatta sig lycklig. De får inleda vårsäsongen med Riksteaterns alldeles utmärkta pjäs med den enkla titeln "Bra människor". Den beskrivs som en rapp amerikansk komedi, men som det är med goda komedier så måste den också innehålla stråk av tragedi, annars fastnar flatskrattet i halsen.
David Lindsay-Abaire har skrivit pjäsen och han är en prisad amerikansk dramatiker och manusförfattare. Det förstår vi efter detta teaterstycke där han hela tiden bjuder på överraskande vändningar och en dialog befriad från tomma ord. Det är dramatisk spänst hela vägen till mål.
Komedier brukar bygga på lättgods, men Lindsay-Abaire väljer att utgå från ett amerikanskt klassperspektiv, från en hamnstadsdel befolkad av människor som inte har de bästa utsikterna för framtiden.
Huvudpersonen Margie Walsh, utmärkt gestaltad av Ing-Marie Carlsson, förlorar jobbet på Dollar store-butiken eftersom hon så ofta kommit sent till jobbet. Orsaken är hennes utvecklingsstörda, nu vuxna dotter.
Men så finns där en person som lyckats svinga sig upp ur stadsdelens, hamnkvarterets armod. Det är hennes ungdomskärlek Mike som blivit läkare och gift sig med en svart professor i litteraturvetenskap. När han återvänder till staden ser hon honom som en möjlighet till jobb.
Hon blir också motvilligt inbjuden till hans födelsedagskalas i det fashionabla kvarteret, men kalaset ställs in då läkarparets lille son blivit sjuk. Margie Walsh beger sig i alla fall dit och där utspelar sig pjäsens höjdpunkt, ett växelspel mellan barndomsår och vuxenliv, vem som egentligen är far till hennes barn och vem som ljuger. Och så detta med att göra val i livet, vem som haft någon möjlighet att välja. Då förvandlas komedin till ett klassamhälles tragedi.
Vi har prisat manusförfattaren, men för att det ska bli en bra pjäs krävs också en regissör som kan sin sak, att i en komedi förstå att hålla igen lite. Dessutom få ut det bästa av skådespelarna. Det förmår Carl Johan Karlson. Ing-Marie Carlsson som Margie Walsh är redan nämnd, men hela laget av skådespelare imponerar. Det är sex så olika rollpersonligheter och de fyller dem så väl. Det gäller inte minst de häftiga sinnesväxlingarna i triangelspelet mellan läkarparet och den ensamstående, arbetslösa mamman.
En pjäs kräver också ett bra tittskåp, en scenografi som samspelar med pjäsen. Johanna Mårtensson förvandlar scenen till en karusell, drar runt möblemanget och viker om väggar. Det får scenarbetarna göra medan skådespelarna sitter kvar i fåtöljer och soffor. Det ger extra liv i föreställningen.
Pjäsen annonseras att ta två timmar i anspråk inklusive 20 minuters paus. Det slutade efter två timmar och 45 minuter. Det gjorde inget, publiken fick ju bara mera utmärkt skådespel för pengarna. Bättre än så här kan en komedi inte bli. Torsdag kväll är det Kirunas tur att få se pjäsen.