Sägnen […] berättar vidare att konungen lät resa ett kopparklätt kors på denna plats innan han påbörjade den sista långa resan längs Ljungadalen mot Stiklestad och det ödesdigra slaget som ändade martyrens jordeliv.”
Så kan vi citera några rader av medeltidsarkeologen Leif Grundberg som för snart tjugo år sedan genomförde utgrävningar just vid Selångers kyrkoruin, i sin tur belägen strax väster om dagens Sundsvall.
Citatet ger oss några hållpunkter. Det är fråga om en tradition upptecknad för snart trehundrafemtio år sedan liksom en lång färdväg. Ena ändpunkten var Gårdarike lika med en av vikingatidens bosättningar i Ryssland. Den andra ändpunkten var Stiklestad i norska Tröndelag eller med andra ord strax norr om Trondheim.
I övrigt antyds ett maktpolitiskt sammanhang och en militär expedition. Den tidigare norska kungen Olav hade varit i rysk landsflykt och skulle nu tillbaka till Norge för att återta sitt ”rike”. Då landsteg man i den dåtida hamnen i Selånger och for sedan landvägen tvärs över skandinaviska halvön.
Så långt har vi den mera ”världsliga” delen av den här historien. Vårt citat antyder två detaljer av mera kyrkligt slag. I Selånger restes ett kopparklätt kors vid landstigningsplatsen. I Stiklestad hade martyren nått vägens slut. Med andra ord misslyckades Olav att återfå sitt rike. Han stupade och den långa färden från Gårdarike kan förefalla ha varit förgäves – men snart nog berättas istället om allehanda under som skedde på platsen. Det var början till att Olav Haraldsson istället blev Olav den helige.
Därefter har genom århundraden hans namn varit aktuellt som något av nationalhelgon. Danmark hade den helige Knut i Lund, Sverige bjöd på Erik den helige i Uppsala medan Finland nöjde sig med den mera okände Henrik med säte snarast i Åbo. Och till sist har vi Norge där Olavs kult centrerades till Nidaros, dagens Trondheim, och den ståtliga domkyrkan.
Till sådana heliga män knöts inte bara en kult utan även pilgrimsbesök. För Olavs skull drog man genom Värmland, Dalarna eller Hälsingland över till Tröndelag och Nidaros. Eller också kom den ursprungliga leden från Selånger till Nidaros att användas.
Allt detta skulle betyda enligt Leif Grundberg att Selånger hade blivit något av Sankt Olofs hamn. Där fanns nämligen en integrerad enhet med kyrka, kungsgård och tingsplats förutom hamn. Sådan var situationen låt oss säga kring sekelskiftet 1300 då man anlade bebyggelsen i hamnen, kyrkan fick sitt västtorn och den nyskrivna Hälsingelagen kedjades fast i kyrkan.
Vi kommer därför naturligt in på ett norrländskt, ja kanske man kan säga ett stornorrländskt, sammanhang för platsen. Här gäller tre ledord, kolonisation, Storhälsingland och Hälsingelagen. Fortfarande skymtar man också helgonkungen Olav i lokala sammanhang.
Beträffande kolonisationen kan man teckna en förenklad och i vissa avseenden konventionell bild för Norrlands del. Den gäller under några århundraden kring år 1000 och bygger på främst förbindelser från söder till norr.
Människorna följer svenska (och finska) kusten, bildlikt talat bryter bygd steg för steg först och då först i Hälsingland. Sedan når man Medelpad och dess tvåflodsland lika med Ljungans och Indalsälvens mynningsområde. Därefter kommer Ångermanland och då naturligtvis Ångermanälvens breda dalgång.
Norr om Höga kusten väntar Västerbottens- och till sist Norrbottens kustland. Till detta kan läggas en tvärförbindelse, från Österbotten över havet till Medelpad och Jämtland samt till sist norska Tröndelag. Detta ger också en anknytning till Olav, Selånger och Sticklestad.
Så långt kan vi skissera kolonisationsförloppet. Sedan återstår Storhälsingland och Hälsingelagen, två begrepp som når långt utanför nuvarande Hälsingland. Grunden var att just ”Hälsingland” vidgades. År 1328 bestämdes att exempelvis vem som helst skulle få bosätta sig vid Hälsinglands norra gräns som i öster gick vid Ule älv och Ule träsk i nuvarande Finland.
På de svenska landskapslagarnas tid kom därför Hälsingelagen att gälla för kustlandet vid Bottenviken. Så sent som 1340 sades att även nybyggarna i nuvarande Norrbotten skulle lyda under Hälsingelagen, den som först vid 1300-talets mitt ersattes av den riksgiltiga landslagen.
Åter till Selånger – och Norrbottens kustland. Först Selånger: kyrkan fick sitt västorn och den nyskrivna och fastkedjade Hälsingelagen. Sedan Norrbotten: kolonisationen hade på 1330-talet nått till Pitedalen och Luledalen som hade upplåtits till stormän. Där bör rent teoretiskt Hälsingelagen ha gällt under någon generation innan övergång skedde till landslagen.
Släpp fantasin loss när du sitter ned idag vid kyrkoruinen och tittar ut över Selångerdalen. Gråstensmurarna är kvar medan däremot lagboken naturligt nog är borta. Men här samlades man för att avgöra tvistiga frågor och då ibland rörande de nybyggare och köpmän som bodde okristligt långt i norr. Men kristna var de – och Olav följde med bortom horisonten i norr.
När stenkyrkan i Gammelstad skulle smyckas glömde man inte bort detta historiska arv. Sök dig dit idag, kryp nästan in bakom altarskåpets stora trädörrar. Där i fönsternischen återges på höger sida Sankt Olof stående på ett grönt rutmönstrat golv, i brun klädnad, grön mantel, gloria, på huvudet krona, med i högra handen en yxa och i vänstra handen ett ciborium, ett kalkliknande kärl med lock avsett för att förvara nattvardsbrödet.
Ena gången eller 1030 landsteg han i Selånger, andra gången eller 1031 gravsattes Olav och därefter restes domkyrkan i Nidaros, tredje gången eller under slutet av 1400-talet fick Gammelstad äran att ta emot hans målade bild i fönsternischen.