Hur mycket moralisk surgubbe ska man gradera sig som? Jag menar: det är ju då inget större fel på min kropp. Hjärnan går som vanligt på högvarv. Och sinnet måste väl ändå betraktas som tämligen frimodigt.
Trots allt har väldigt mycket ändrats i det allmänna medvetandet sedan jag fick min moraliska grundskolning. Ni vet, någonstans i femårsåldern med en eskalering runt tonåren då diverse uppror mot föregående generations tankemönster tar form. Som mest tankevital var jag kanske i tjugoårsåldern och ägnade mycket tid åt att försöka göra upp med inre fördomar – om kärlek och mänsklighet i synnerhet.
Allt sedan dess har det dykt upp en massa politiskt korrekta rörelser som proklamerar individuell frihet, inte minst på det sexuella området. Gott nog. Det mesta uppfattar jag visserligen som exhibitionistiskt slagg. Plakatfrigörelse. Men jag har alltid varit en frimodig man som tycker att människor har rätt att uttrycka i stort sett vad de vill och paketera sina liv som de önskar. Men häromveckan brast det.
Det handlar om maten.
– Tyck-änte-om.
Först en familjestrid vid matbordet om det som serveras. Och för femtioelfte gången klagomål på vad-det-än-må-vara och med detta jag-tycker-inte-om i efterleden. Kanske korven var fel, eller makaronerna stuvade. Filén för röd, eller den indiska curryn för stark. Jag föreslog på stående fot:
– Från och med nu blir det havregrynsgröt som standard.
Jag menar: varför bemöda sig med att laga lyxmat när munnarna som ska födas klagande ratar menyn.
Episoden får betecknas som klimax. Men inte bara i mitt kök. Har inte ni också sett detta? Som när en bekant skulle bjuda på ett riktigt gästabud. Men en av gästerna lät meddela: tyck-änte-om. En alternativ meny måste snabbt anrättas. Här och där, utan och innan...och överallt. En matfascism som nästlar sig in i alla vrår. Moderniteten i sitt esse. Allas rätt till prövning och enskild kost. Egen tallrik för var och en. Peta i salladen. Fös undan moset. Pilla bort fettranden. Spotta ut köttbullarna.
Värst av alla är de som tyck-änte-om redan innan de provat. Men det var då tusan vilken förmåga en del besitter!? Att veta hur mat smakar redan innan den nått munnen. Men dra åt fanders för denna kollektiva ätstörning. Vad jag tycker om detta fenomen lär vara klarlagt vid det här laget:
Tyck-änte-om.