Lika allvarligt var det med en nykomling i sällskapet, koleran. Den var känd i Gangesområdet redan före vår tideräknings början. Nära ett årtusende gick innan sjukdomen nådde Europa. När den väl var på plats blev förloppet desto våldsammare. Frossa, vätskeförlust, muskelvärk och kramper ledde snabbt till döden. Så ungefär tecknar Daniel Larsson i sin bok Kolera, samhället idéerna och katastrofen 1834 (Carlssons förlag) hur denna historiskt sett sentida farsot drabbar världen. Egentligen är det inte bara fråga om 1834 utan även att vi i Norrbotten kan ta del av sjukdomshistoria, dock utanför Larssons text.
Redan smittvägarna var ett tvistigt kapitel. Skedde överföring direkt från person till person eller var indirekta vägar mera troliga där mjölk, vatten och andra födoämnen förde smittan vidare. Nyttan av karantän diskuterades livligt. Däremot kunde man konstatera att kolera var en karakteristisk sjukdom för de fattiga, för de trångbodda, för de som vistades bland smuts och avföring. Koleran var därför ofta den ”usla” stadsbefolkningens gissel. Det kan nämnas att på vissa fattighus i Stockholm dog 20-30 procent av fattighjonen.
Kolerabakterien är någon tiondels millimeter stor, men kan döda en människa på några få timmar. Sommaren 1834 kom koleran för första gången på besök i Sverige, och då närmast till Göteborg, Västkusten och Göta älvdal liksom ett stråk upp till Stockholm.
Under tiden juli-november 1834 tog koleran mer än 12 600 människoliv enbart i Sverige. Därtill: sjukvården stod närmast hjälplös inför sjukdomen då erfarenhet saknades. Detta var till skillnad från smittkoppor där det tändes en hoppets stjärna i och med att vaccinering så smått kommit igång.
Visst kunde man i fallet kolera införa karantän för resenärer, dricka tjärvatten, ändra sin mathållning och satsa på brännvin men allt tycktes ofta verkningslöst. Resultatet blev att vi fick begreppet kolerakyrkogård vid sidan av pestkyrkogårdar. Behovet att begrava alla döda var tidvis så stort att extraordinära åtgärder fick sättas in. Inte nog med det. Framtiden skulle visa att koleran också återkom i nya epidemier. Så skedde exempelvis 1853 och 1866. Kolerans offer är därför inte begränsade till enbart 1830-tal.
Daniel Larsson skildrar mycket av underrubrikens sammanfattning som ”samhället, idéerna och katastrofen 1834.” Avsevärd möda ägnas åt att förklara kolerans olika spridning i landet, helt enkelt smittans geografi. Göta älv har redan nämnts som en sådan väg, och likaså får vi räkna in dåtidens nya tekniska underverk Göta kanal. Men varför blev det så många sjukdomsfall i Göteborgstrakten men inga i Skåne och uppenbarligen inte heller några norr om Gävle? Visst kan det verkligen förhålla sig så men man kan ana att spridningsbilden åtminstone över tiden avspeglar skribentens hemvisst. Forskar man i Göteborg och är bosatt i Mariestad är det mänskligt att det egna närområdet kommer extra mycket i fokus.
Den aspekten blir så mycket tydligare om vi vidgar synfältet till senare kolerautbrott. Einar Wallquist, lappmarksdoktorn, ger några exempel i sin sjukdomshistorik ”De kranka och de uslingar”. Visserligen nådde sjukdomen inte Norrbotten 1834 men ströfall förekom under 1850-talet.
På riktigt kom koleran till länet 1866 och den gången med passagerarångbåt. Piteå och Haparanda uppvisar enligt uppgift summa 57 dödsfall. Om samma sak berättar Carl-Henrik Berg i uppsatsen ”Koleran i Norrland” i tidskriften Oknytt 1-2, 2001, en uppsats som tycks vara Larsson obekant. Det är också från samma epok vi har kolerakyrkogården i Salmis, snarast knuten till Haparandas uthamn.
Vidare står intill Piteå stads kyrka en gravsten över bruksägaren C J Sohlbergs maka och dotter, båda avlidna i början av augusti 1866. Om detta berättar traditionen utförligare. Mor och dotter var på returresa från Stockholm till Kengis men sjukdomen hann ifatt dessa två. De kom aldrig längre än till residensstaden Piteå. Likaså sägs att totalt ett tjugotal personer dog i Piteå medan Luleå klarade sig undan den gången. Där hade man undanbett sig fartygsbesöket.
Så kan vi bekanta oss med en av dåtidens farsoter. Visst stod Göteborg och Stockholm extra mycket i centrum vid epidemin 1834 och då med fattigfolket som särskilt utsatt grupp. Visst kan man komplettera med lokalhistoria, visst kan man säga att det var en ond tid och visst kan man notera att Norrbottens kustland på gott och ont inte var eller får vara bortglömt i det större skeendet.