Att skriva lätt och till synes enkelt fast med substans, kräver jobb. Mycket jobb. Det enkla är det svåra, men journalisten Björn af Kleen har förmågan, vilket visas i "Zlatan, Silvia och andra svenskar", som innehåller personporträtt av kända människor och reportage om rasism och högerextremism i Sverige, från 1800-tal och till dags dato.
Kleen är numera löst knuten till Dagens Nyheter och flertalet texter har publicerats där, vilket gör att de kanske redan lästs av relativt många. Det gör nu inte så mycket, för några av personerna är så pass aktuella och intressanta att jag gärna vill veta lite mer om de. Om jag fick min nyfikenhet stillad? Både och (förstås).
Att Zlatan är en janusperson var ingen överaskning, likaså att kulturminister Alice B:s nyfikenhet inte är spelad eller att finansminister Magdalena Andersson har ett lättretligt humör, har svårt för högtidsord och bor i Nacka där 43 procent röstar på Moderaterna.
I tider av kris för Miljöpartiet var det intressant att läsa att språkröret Fridolin "var statsman redan som 12-åring". Kanske var det föräldrars tidiga skilsmässa och en mamma med otaliga sjukdomar som gjorde den 31-årige utbildningsministern gammal redan som ung. Av omgivningen beskrivs han som en "ovanlig snubbe som försöker vara normal".
Kleens texter känns stundom mainstream, medan jag förstår att här och där har han i alla fall kommit något lite bakom mask och skal. Intervjun är ju nästan en konstform inom journalistiken som på djupet behärskas av få. Det måste få ta tid om det ska kunna bli bra, och inte bara ett pliktskyldigt jobb.
Benny Fredriksson, Stadsteaterns chef sen 2002, har rötter i arbetarklassen. Han är en "doer" som kritiseras för att tumma på det konstnärliga och nästan bara tittar på på siffror. En kritik han tar lätt på och menar med Sartre att människan är inte, utan blir genom sin handling.
Den aktuella boken är måhända ett Best of-urval, men det är ju med smaken som med baken. Horace Engdahl är jag trött på (trots ordkonsten) och att Sveriges ambassadör i Seoul, Lars Danielsson, nuförtiden har en "ganska liten inkorg" i PC:n var lagom intressant. Danielsson, en gång i det innersta av Göran Perssons regeringsstruktur, blev för övrigt nästan persona non grata efter agerandet kring tsunami-katastrofen 2004.
Personporträttet av en annan Danielsson, Anders, generaldirektör på Migrationsverket, är kanske bokens bästa och gav bilden av en hyvens man med fötterna på jorden som trots enorma utmaningar ser människan före siffror men utan att vara naiv. Men så har också den före detta Säpo-chefen varit på fältet, ute i världen, och sett lidandet i närbild. Donald Trumps kontrast, med andra ord.
Kleens tre reportage om rasism och högerextremism i Sverige, förr och nu, är oerhört bra trots att jag läst om det tidigare. De berör och borde läsas och pratas om i skolor, hem och annorstädes. För det är ju som Anne Ramberg, Advokatsamfundets ordförande, menar: Övergrepp mot andra människor börjar alltid med ord, i ett glidande försåtligt språkbruk.