Klassiker i midnattssolen
ARENAROCKKentKebnescenen, lördag
Maskinen levererar hårda beats och träffsäker rap, tycker NSD:s recensent.
Foto: Hans L. Olofsson
Precis när bandet äntrar scenen, närmare en halvtimme efter utsatt tid, spricker molnen upp över Abiskofjällen och solstrålarna flödar ned över det stora publikhavet.
- Vi sätter en ära i att vara punktliga. Nu gick det inte, säger sångaren Jocke Berg men ingen lär ha varit besviken över förseningen.
För Kents konsert blir fullständigt magnifik, en klassiker som det kommer pratas länge om i gruvstaden.
Förväntningarna är förstås skyhöga. Och okej, under konsertens första kvart - i låtar som Utan dina andetag och purfärska Skisser från sommaren - är stämningen lite avvaktande. Men ganska snart, när Jocke Berg tar av sig sin röda jacka och Markus Mustonen får igång diskopulsen i Music non stop, har Eskilstunas finaste folkhemsgoter hela publiken i sin hand, hänryckta av musiken, sjungande med händerna i luften och tårar i ögonen.
Jocke Bergs bemöter inte responsen med mycket mellansnack - men som det märks hur mycket han trivs på scenen i kväll. Jag har aldrig sett mannen så uppsluppen, lyckligt dansande och lycklig.
Låtarna från nya skivan är få, i stället förvandlas konserten till perfekt avvägd resumé av bandets bästa låtar. De senaste årens mer elektroniska, syntetiska anslag i musiken får ge vika för Kents patenterade episka arenarock, med gitarristen Sami Sirviö på inspirerat The Edge-humör.
"Först kom ingenting, sen kom ingenting", skrålar hela Kiruna och precis a-l-l-t-i-n-g känns magiskt i såna ögonblick, precis som i Kärleken väntar, ett av flera and-ra crescendon.
Efter alla år har Kent hittat själva essensen av bandets sound, blivit mästare på att mejsla ut refrängerna och bli det blågula svaret på givna förebilder som Depeche Mode och U2. På skiva kan svårmodet och det konsekventa låttemperamentet kännas jämngrått.
Men live träffar musiken i hjärtat med samma precision som Jocke Berg när han gör upp den moderna, kylslagna världen i sina exakta formuleringar.
Allting får sitt klimax i Mannen i den vita hatten, när det regnar pappersduvor över publiken.
The Ark och alla andra hamnar i skuggan när Kent tar plats i midnattssolen.
Så jobbar vi med nyheter