Morkullans land är en djup och konfliktfylld historia från förr. Bokens huvudperson kallas Morkullan och hon lever i svunna tider i de norrländska skogarna, gissningsvis i slutet av 1800-talet. Kvinna och underklass. Ojämlikheterna sätts på sin spets gång på gång när den manliga överhögheten från södra Sverige missbrukar sitt övertag genom olika brutala övergrepp, det ena värre än det andra. Morkullan vägrar acceptera detta och sätter sig på tvären, men far ändå illa, likaså hennes dotter.
Boken beskriver även hur disponenten och överingenjören i det stora gruvbolaget bägge utnyttjar sina positioner hänsynslöst för egen vinning. Tydliga kopplingar finns mellan gruvbolagets övergrepp på naturen och hur överhögheten utnyttjar de svaga i samhället. De som är utan makt tvingas att stå ut med maktpersonernas nycker och maktmissbruk. Det beskrivs hur många lantbrukare tvingas och luras att sälja sin mark billigt till gruvbolaget och sedan blir tvungna att arbeta för gruvbolaget för att tjäna sitt uppehälle. Det finns inga andra arbetsgivare att vända sig till.
Historien handlar om totala ojämlikheter – som utnyttjas till max av de som har makten. Maktpersonerna är extremt osympatiska, rentav psykopatiska och så vana att få igenom minsta vink att de blir helt perplexa när de inte får igenom sin vilja.
Morkullan är religiös, liksom alla de norrländska arbetarna – till skillnad mot överklassen. Morkullan anses dessutom vara en slags häxa vilket gör de maktfullkomliga lite rädda. I slutändan hindrar det inte att hon och hennes dotter råkar ut för den ena hemskheten efter den andra.
Boken är ganska vass, mörk och nästan bitter – kanske rentav för mörk för vissa läsare. Tonen i historien påminner om 1999-års nobelpristagare Günther Grass. Bokens höga tempo för historien framåt hela tiden. Läsaren får en ganska fadd smak i munnen, men den är på samma gång välskriven och intelligent, totalintrycket blir därmed väldigt kluvet, nästan förvirrat.