Klar och poetisk skildring
BOKTill dess din vrede upphör Åsa LarssonAlbert Bonniers förlag
Foto:
Vad formar en människa att bli den hon blir? Arv och miljö, förstås. Men kanske också konkreta händelser relativt tidigt i livet. Händelser som kan få självkänslan att slå rot och växa. Eller dess motsats, som får densamma att stelna och rent av dö.
Det är frågan och tillika den bärande balken i Åsa Larssons nya kriminalroman, Till dess din vrede upphör. Och återigen är Kiruna med omnejd huvudscen i dramat.
Med Solstorm, Det blod som spillts och Svart stig har Åsa Larsson rättmätigt blivit ett namn inom svensk kriminallitteratur.
Och när genrens svenska litterära boom förhoppningsvis snart ebbat ut och agnarna sållats från vetet, torde Åsa Larsson framstå som en av de mest läsvärda.
Det visar inte minst Till dess din vrede upphör.
Romanen fångar mitt intresse främst på ett psykologiskt plan, men också genom dess vilja att gräva i krigshistoriskt sprängstoff.
På vilket sätt samarbetade Sverige och svenskarna med det fram till slaget i Stalingrad militärt framgångsrika nazityskland? Och fanns det vanligt folk som för sin egen förtjänst agerade, eller var beredda att agera, som lockbete och förråda motståndsmän mot den tyska våldsregimen?
Alltid lika heta frågor och orsaken till 17-åriga Wilma Perssons och Simon Kyrös död en kylig oktoberdag under Torneälvens tunna is i Vittangijärvi. De unga tu skulle dyka och undersöka resterna av ett tyskt transportplan som sades ha störtat där 1943.
När Wilma Perssons kropp hittas ungefär ett halvår senare påbörjas en utredning med oanade bottnar och konsekvenser. Inte minst för polisinspektör Anna-Maria "Alfatiken" Mella och kammaråklagare Rebecka Martinsson.
Det hela utvecklas till en sorts duell med den respekterade, men illa omtyckta, åkerifamiljen Krekula i Piilijärvi.
Illa omtyckt framförallt på grund av dess våldsamma söner, Tore och Hjalmar, som båda nu kommit upp i åren.
Så är i alla fall bilden av de båda bröderna, samma skrot och korn, så att säga.
Men bilden visar sig inte vara helt sann. För ju längre utredningsarbetet lider och Krekulas både fysiskt som moraliskt blodiga händer tydliggörs, träder Hjalmar fram ur familjens skugga och får ett Jag. Något han känt sig förnekad ända sedan "Händelsen" den 17 juni 1956.
Åsa Larssons skildring av denne förlorares erkännande och, faktiska, befrielse är bokens höjdpunkt.
Och jag slås plötsligt att det jag läst är en roman om: Hedersmord.
I Sverige. I Norrbotten.
Allt skildrat på ett ömsom klart och enkelt, ömsom poetiskt lystert språk. Bara det en viktigt skillnad mot mycket annat som skrivs i genren.
Men en språknivå som Åsa Larsson konsekvent hållit ända sedan debuten 2003 med Solstorm.
Så jobbar vi med nyheter