måndag 12 oktober
Lotta Kühlhorns omslag till Katarina Kieris nya roman Vårt värde antyder vad det handlar om. Det liknar en karta och visst är det väl en landgräns som följer en älv. Då kan det bara vara Tornedalen.
Och det handlar om Tornedalen, men i boken känner vi också igen Luleås olika stadsdelar och Luleå skärgården. Katarina Kieri skildrar sin egen generation, den som växer upp i staden men med rötterna vid den östra gränsen. Föräldrarna drog till Luleå och blev stadsbor. Papporna trodde på räknestickan och ingenjörskonsten.
Nu är detta ingen geografibok, i stället en skildring av unga flickor på gränsen mellan sitt föräldraursprung i den provins där det talades och alltjämt talas ett annat språk och staden bortom. Där finns föräldrarna och också bröder, levande och döda.
Boken genomsyras av en saknad efter en identitet. Katarina Kieri beskriver det så kärnfullt, ofta humoristiskt och det blir närapå oneliners om man bortser från radantalet. Så här beskriver hon känslan att vara "halv":
Och vi visste att man i de finsktalande byarna å ena sidan inte räknade med oss överhuvudtaget eftersom vi inte kunde prata finska, och å andra sidan såg oss som representanter för centralmakten innan vi ens hade hunnit tappa våra mjölktänder.
Och så de återkommande återbesökens vilsenhet. De är ju uppväxta i staden och känner sig som främmande i de finsktalande byarna. De skäms för det ena när de är i det vandra.
Boken löper på i dessa beskrivningar av tillståndet, välformulerat och färgstarkt. Efter en första fängslande läsning infinner sig emellertid en längtan efter att komma någon person inpå livet, men Katarina Kieri håller fast vid att beskriva människotyper, namnlösa. Det är synd, för vi hade gärna stiftat en närmare bekantskap med bokens personer. Nu känns det som en beskrivning av ett tillstånd och som tas om för att bli en hel bok.