Kieri känner Bores kraft
BOKFinnmarken brinner (Ruija palla)Gunnar KieriTidningsföreningen i Kiruna
Det brinnande norrskenet på omslaget är en sorts huvudperson i Gunnar Kieris nya roman, Finnmarken brinner, som på finska blir Ruija palla.
Det finns där både som ett damoklesssvärd i betydelsen av sträng kyla, men också paradoxalt nog något att fascineras av i den stränga vinternatten. Och som ett ljusfenomen att använda i tider när annan belysning långt ifrån var en självklarhet.
Människorna i Finnmarken brinner liksom i de tre andra i Kieris Nordkalottsvit är inga klagande figurer. De tar både sträng kyla och svenska kungars ständiga behov av manskap i sina eviga krig, med relativt jämnmod. Vad skulle de annars göra, så kallat småfolk som de är. Även om sorg och sjukdom ofta lurar runt hörnet.
Kieris roman vilar på dokumentär botten men hans förmåga att levnadsgöra människa och natur på prosa imponerar.
Vi kastas in i slutskedet av svensk ryska-kriget 1808-1809 och träffar knekten Isak från Kaulinranta. Han han svår värk i vänster arm och ligger på en släde på väg hem till Sverige och Tornedalen.
Hemma i soldattorpet väntar Eva, hans hustru sedan 25 år. Deras son Matti har lämnat hemmet sedan tio år och befinner sig, enligt vad de vet, i Reisadalen i Norge. Matti gav sig av för att slippa bli knekt och kanonmat och därmed bryta ett mönster i släkten så långt tillbaka som mitten av 1600-talet.
Hos Isak närs en dröm att lämna armodet i Sverige och resa till det västra grannlandet. Där, om inte mjölk och honung flyter, man i alla fall sägs kunna få en utkomst och ett drägligt liv genom rikliga fiskemöjligheter.
Men samme Isak har också en förmåga att se det ingen annan ser. Och genom hans minne får vi skildrat hur han uppifrån läktaren i Övertorneå kyrka en gång såg traktens stora och små skrida in för att sedan bara lika snabbt försvinna, som gas. Allt till tonerna från 1600-talsorgeln som tidigare stått i Tyska kyrkan i Stockholm. Det där med övernaturliga förmågor är dock inget som Isak "kommer ut med". Man ska ju inte berätta allt.
Däremot försöker han verkställa drömmen om Norge utan att lyckas så bra för egen del. Det hägrande Lofotenfisket blir helt enkelt Isaks svanesång. Och han sänks ner i den norska jorden i "backsluttningen" ovanför Skjervöy kyrka. Som så många andra från Tornedalen.
Kieri berättar växelvis, blandar romanens huvudstory med instick av minnen och historiska tillbakablickar. Det är som små noveller i den stora berättelsen. Det fungerar i huvudsak bra, men kanske på beskostnad av fördjupningen av personerna i romanen.
Prosan är träig i början men allt eftersom blir den spänstigare och ett med en berättelse som bara växer ju längre den lider.
Lite snopen blir jag dock när kapitel 12 på sidan 87 börjar med: "Många år senare sitter Daniel".
Året är plötsligt 1852 och den döde Isaks kvinna Eva är sedan länge tillbaka i Tornedalen. Hon har blivit 90 år och är mormor till nämnda Daniel, som är 23 år. Han vill höra mormor berätta om året i Norge eftersom även han drömmer om att bege sig västerut, men helst då tillsammans med Leena. Och kompisarna Valdemar och Sofia.
Det är de många berättelserna i hemtrakten som väckt Daniels drömmar, precis som för Isak tidigare.
Och berättelser finns det sannerligen gott om. Både i norra Sverige, Finland och Ryssland, varifrån så många av den tidens Norgeresenärer kom ifrån. Sanna eller inte, var en annan sak. Tolkade som de också kunde vara från ett annat språk.
Hur det går för Daniel och de andra tänker jag förstås inte berätta. Bara att umbärandena är konstanta och naturen likaså.
Och från Kieris naturskildringar förstår man att här skriver en författare som varit med och känt Kung Bores kraft och sett Karlavagnens skimrande fingrar. Men även sett havet och dess kraft. Om inte annat, så känns det så.
Den enda som retar mig med Finnmarken brinner är att jag inte får veta hur det gick med fisket på Varangerfjorden. Några sidor till och..., men man kan ju inte få allt.
Och vad jag läst så kanske det blir en fortsättning.
Så jobbar vi med nyheter