Kerstin Hesselgren valdes in i riksdagens första kammare 1921 som den första kvinnan i Sverige, men det fick inte talmannen att ändra sitt tilltal när han riktade sig till de församlade utan han höll i många år fast vid "Mina herrar"! Idag betraktar man ett sådant osynliggörande som en härskarteknik.
Men att hon fick kämpa i motvind hindrade henne inte från ett långvarigt engagemang på många fronter samtidigt.
Hesselgren kallades på sin tid för Kerstin den första. Hon var bland de första riksdagskvinnorna, var landets första yrkes- och bostadsinspektris och en av de första kvinnorna i Nationernas Förbund (NF) där hon var Sveriges delegat.
Själv kallade hon sig feminist och var drivande när det gällde frågor som gällde kvinnor, arbete, utbildning och sociala reformer.
Trots att hon var banbrytare inom många områden har hon inte fått sin egen biografi förrän nu när Renée Frangeur tagit sig an henne i Kerstin Hesselgren. Den gränsöverskridande politikern.
Frangeur berättar om hennes långa politiska karriär som riksdagskvinna (1921-1945) i första kammaren som politisk vilde och senare som folkpartist i andra kammaren. Men också om alla hennes utomparlamentariska åtaganden, konflikter och samarbeten. Hon var en av grundarna av den Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, ordförande i Frisinnade Kvinnors Riksförbund, senare Svenska Kvinnors Vänsterförbund, och internationellt aktiv och känd i Europa under mellankrigsåren som svensk delegat i NF i Genève.
Frangeurs biografi om Kerstin Hesselgren är välkommen. Hesselgren har blivit märkvärdigt bortglömd och förtjänar att uppmärksammas.
Frangeur lyfter fram Hesselgren som den banbrytande politiska pionjären. Hon har gått grundligt tillväga och undersökt alla tillgängliga källor - brev, utkast till självbiografi, protokoll mm.
Men hon går ett steg till och granskar även villkoren och metoderna för att skriva en biografi och framhåller att den som tecknar ner historien alltid skriver in sig själv i den.
Det kan vara intressant med en beskrivning av arbetsprocessen, men här tynger det framställningen. Framför allt hade jag önskat att Frangeur hade försökt närma sig Hesselgren mer som person. Den delen saknar jag.