Kerstin Ekmans senaste bok har en huvudtitel som kan nämnas i en något längre version än under vinjetten här intill. Bjerkander var redan en gammal man som minns fornstora dagar. Hör bara: ”Jag är mer än lycklig, som lefvat i Tessins och Linnaei tid, då var alt lefvande och lustigt, Linnaeus skref, Salvius tryckte och Tessin köpte.”
Tänk vad lätt det var att leva när en forskarnatur som Bjerkander mindes gångna tider, med Carl von Linné som inspiratör, Lars Salvius som boktryckare och Carl Gustaf Tessin som mecenat. Det betyder inte bara att Bjerkander gav exempel på en allmänmänsklig slutsats. Allt var så mycket bättre förr, d v s när just ”jag” var i min krafts dagar. Men det betyder också att vi här möter den linneanske lantprästen, han som under sin studietid blivit fascinerad av lärofadern Linné och hans undervisning. Sådana lantpräster satt var och en på sin nya ort, i sin egen mer eller mindre gudsförgätna församling, där de fortsatte att anteckna, experimentera och fundera över naturens allehanda under. Deras slutsatser kom ofta att publiceras i Vetenskapsakademiens Handlingar som ”Rön”, d v s rapporter i de mest skilda ämnen.
Klas Jonsson, son till en arrendator från Stora Timmerbacka i Bjärka socken i Västergötland föddes 1735. Pojken hade läshuvud och sockenborna såg till att han fick studera vid Skara katedralskola.
Detta var egentligen en utbildning för ”prästämnen” men pojken inspirerades istället av sin lärare till naturvetenskapliga studier. På väg att bli en studerad karl fick han även enligt tidens sed byta namn till ett sådant mera aktningsvärt och inspirerat av antiken. Av Klas från Bjärka blev Claudius Bierkander, senare Clas Bjerkander.
Hösten 1758 var han mogen för Uppsala. Där mötte han dåtidens stora konflikt, den mellan teologi och naturvetenskap, men även mycket nyttotänkande. Det var inte bara fråga om blommor, inte bara fråga om Linné och hans uppskattade demonstrationer av naturens under. Det gällde även dåtidens nyttosyn, att hitta naturtillgångar, att höja lantbrukets avkastning utifrån nya metoder, att främja rikets välstånd genom att just nyttja resurserna bättre.
Bondestudentens pengar räckte dock inte till studier utöver ett par år. Då återstod att vända hemåt till Västergötland. Som många andra studenter valde han den vanliga lösningen, att bli informator eller privatlärare hos någon ståndsfamilj.
Nu börjar Bjerkanders ”Kinnekulletid”. Han hade sitt centrum hos ”änkeöverstinnan” på Hjelmsäter, blev informator, utforskare av Kinnekulles natur och även något av privatguide för hennes gäster.
Och inte nog med det. Studiosus som han egentligen var i brist på examen blev han prästvigd i samband med utnämning till huspredikant. Därmed möter vi den linneanske lantprästen i mera uttalad form.
Bjerkander minns vi inte enbart som linnean och präst. Mest känd är han för en utförlig beskrivning av Kinnekulle liksom att botanisten gled över till entomologin, till insektsforskningen.
Två avsnitt i Ekmans bok ägnas i högsta grad åt detta. ”Insektskännarna” är det ena avsnittet, ”Metod och praktik med flugor, mott och vivlar” förklarar målet för forskningen.
När det sägs att upp till halva spannmålsskörden förstördes av insekter förstår man den ekonomiska motiveringen för Bjerkanders arbete. Otaliga var de ägg och ”maskar” som han samlade på gödselstackarna, satte i glasburk för kläckning och kunde på det sättet klarlägga hela utvecklingskedjan med ägg, larv, puppa och färdig insekt.
Hans fru Elisabeth Kinnborg fick tydligen vackert finna sig i att prästgården ockuperades av insektsodlingar i hennes tekoppar. Och visst gav detta resultat. Han kom att publicera inte mindre än fyrtionio Rön, han blev ledamot av Vetenskapsakademien, han utnämndes med tiden till kyrkoherde.
Även Jokkmokk, Kvikkjokk och Gammelstad kan nämnas i det sammanhanget. Jonas Hollsten var skolmästare i Jokkmokk och från 1757 titulerades han kyrkoherde i församlingen med sommartid stationering i Kvikkjokk. I övrigt finns flera likheter med Bjerkander. Hollsten hade studerat till präst i Uppsala liksom deltagit i Linnés undervisning som bl a byggde på intryck från hans lappländska resa 1732.
Hollsten likt en god linneansk lantpräst plitade också på Rön till Vetenskapsakademien. För hans del blev det några sådana, om bävern, järven, renen och folkmängden, därtill en sjuttonårig serie om sådd och skörd i Kvikkjokk.
Som kronan på verket kom utnämningen till pastoratet i Luleå, d v s Gammelstad. Då fick Hollsten ett personligt gratulationsbrev från Linné liksom uppmanades anlägga en botanisk trädgård nere vid kusten dit herr professorn sände fröer från ryska kejsarinnan. Det om något var lantprästen i sin prydno, han som agerade lokalt men stod i kontakt med världen.
Bjerkander och Hollsten är på sitt sätt ett linneanskt par. Gräver man inte i dynghögar efter fluglarver så kan man ägna sig åt bäver eller järv. Eller varför inte notera datumserier för sådd och skörd. Hela tiden är det en kombination av att studera naturens under och att försäkra sig om nyttan som kan hämtas från närmiljön.
Vidare gäller det ett landskap, för att inte säga ett kulturlandskap, som faktiskt är overkligt för oss i nutid. Detta var flera generationer före motorer och elström, före kemikalier och datorer – när väder och vind förutom Guds försyn gav en alltid oviss försörjning. Rotmasken avgjorde om det till kommande vinter skulle finnas mat till människorna.
Allt detta serveras av Kerstin Ekman med hjälp av en sällsamt fascinerande populärvetenskaplig prosa. När i övrigt kan man läsa om dynghögar i så aptitlig form som här?