”Hälsan tiger still” är åtminstone för mig en smått bevingad formulering från 1900-talets mitt, när människorna fyllde sitt allmänna prat med kryptiska ordspråk. Man ska nu inte tro att ens på tiden det begav sig alla kände till varifrån de kloka orden kom. Däremot visste man vad som menades. Så länge man har familj, hus och hem är allt väl – men om något av detta saknas blir det annat ljud i skällan – för att använda ytterligare ett ordstäv. Och så länge man själv och de närmaste får vara friska är det likaledes helt i sin ordning. Hälsan tiger med andra ord still. Men varifrån härstammade uttrycket? Svaret är: från allra finaste ort. Anno 1811 kom författaren och historikern Erik Gustaf Geijer med Odalbonden, en som vi kan tycka överdrivet fosterländsk diktning som rent litterärt brukar klassificeras som götisk. Där återfinns de bevingade orden: ”Var plåga har sitt skri för sig,/ men hälsan tiger still”.
Vi befinner oss i världsarvet Gammelstad, närmare bestämt i mitt ägandes gamla boningshus på Brantgränd. Vi befinner oss vidare på det husets vindsplan. Alldeles under yttertaket hittades härom veckan en instucken bok, författad av Dr J H Kellogg och då i svensk översättning från 1897, med titeln Handbok i Helsovård för Hemmet. Som vanligt var i äldre tid anger man mångordigt redan på titelsidan bokens innehåll. Det gäller bland annat allmän hälsolära, föda och diet, föreskrifter vid olyckstillfällen och häftiga sjukdomsfall, vidare de vanligaste förekommande sjukdomarnas behandling liksom även regler för badning samt motmedel vid förgiftning.
Detta är en liten bibel om sjukdomar och hälsovård. En hel del av råden förklaras av dåtidens bristande kunskaper liksom att texten är en översättning från amerikanskan och därför bygger på delvis andra erfarenheter ”hemmavid”. Det varnas för luftburet organiskt gift och i sammanhanget nämns ”träsksmitta” eller malaria, den som ger frossa men som inte riktigt kan förklaras. Man tänker sig orsaken vara sporer av en svamp. Idag säger vi att malariamyggan är sjukdomsspridare utifrån vad som kunde fastställas 1898. Däremot kände man till att spridning minskade genom utdikning av sumpmarker. Detta kunde kompletteras med plantering av ”solsvickor” som ödelägger sumpgiftet.
Satt man verkligen och läste sådana råd hos oss i norr? Visst förekom det malaria i gången tid i Sverige, främst då i kustnära områden, och i det fallet brukar man vanligen säga till i höjd med Härnösand. Var det i stället inte viktigare att lära sig mera om folksjukdomen tbc eller lungtuberkulos? Vid första påseendet är detta svårt att hitta i boken. Snart lär man sig att ”tårsot” eller lungsot är den dåtida benämningen. Vad får man sig därefter till livs? Sex olika råd lämnas för att hindra sjukdomens utbrott: att undvika oren luft, stillasittande levnadssätt och sena sängvanor, att vistas mycket i fria luften, att genomföra lunggymnastik genom djupandning, att undvika upphetsande mat och dryck, att ta ett grundligt svampbad tre gånger i veckan samt att begagna flanell året om. Man kan ”genom iakttagande af dessa regler ofta hindra dess utveckling till full förödelse, derest ej lungorganet redan är förstördt.” Ingenting om sanatorievård, om operation, medicinering eller exempelvis skärmbildsundersökning. Det känns därför som att den som att läsaren 1897 knappt får någon hjälp alls.
Den tredje kategorin som vi väljer kan vara ”tandvärk”. Vad att göra för den drabbade? Tre lösningar bjuds: man kan lägga ett halvt genom ånga upphettat fikon på det värkande stället eller man kan stoppa vadd fuktad med opiumtinktur i den ihåliga tanden. ”Det enda riktiga och varaktiga medlet, när tanden är angripen, är att antingen låta plombera, eller draga ut den. Bäst är att plombera den, om det låter sig göra.”
De sistnämnda orden är de viktigaste: ”om det låter sig göra.” Vad av bot fanns vid sekelskiftet 1900? Malariamyggans roll vid sjukdomsspridningen var en nyhet och i fortsättningen slapp man tala om sumpiga ångor och planteringar. Beträffande tuberkulosen så växte en vårdapparat fram. Här kan nämnas Hälsan i Antnäs som öppnades 1906 eller den blivande stora sanatorieanläggningen i Sandträsk från 1913. Tandvård slutligen kunde i mycket begränsad omfattning ske genom kringresande eller stationära tandläkare i städerna. Först med riksdagsbeslutet 1938 att landstingen skulle vara huvudmän för folktandvården skapades en mera heltäckande vård. Det dröjde således fyra-fem årtionden efter Kelloggs bok innan detta med att laga tänderna var något som på ett mera realistiskt sätt lät sig göras.
Under tiden satt William B Blom i ett vindsrum på Brantgränd och skrev. Så berättade han åtminstone vid ett besök när huset reparerades på 1970-talet. Han var född 1897, bör ha skapat sina ungdomsalster åren kring 1920 och var en av de många kunskapsmässigt hungrande i en tid när det inte gavs så mycket sjukdomsbot. Men skriva måsta han – och prov på detta hittar vi i antologin Norrbottensskrivare från 1972. Och vem vet – var det den unge William som stack undan Kelloggs bok för framtida bruk. Den frågan får vi aldrig besvarad.
Så kan man bläddra vidare i boken och konstatera vilken skrämmande situation det var för de sjukdomsdrabbade som läste den. Vad finns mera att säga om själva författaren? Han levde mellan 1852 och 1943, beskrivs som amerikansk läkare, drev ett sanatorium med fokus på näringslära, lavemang och motion. Han var dessutom förkämpe för vegetarianismen varför det var naturligt att utveckla lämpliga maträtter utifrån kravet på enbart råvaror från växtriket. Resultatet blev corn flakes, majsflingor, som även kunde rekommenderas av Adventistsamfundet. Patent på den produkten gavs 1896 och låg således väl i linje med hans övriga budskap. Visst är det förunderligt: Den slitna handboken i hälsovård hittad på en vind i Gammelstad hör samman med vad som hände ute i stora världen. Kelloggs flingor är till dags dato en aktuell vara på våra frukostbord.