Kärleksfull karikatyr
TEATERMan i DjungelnFörfattare och skådespelare: Kalle Westerdahl Regissör: Mikael Syrén Norrbottensteatern, LuleåTisdag 21 oktober
Foto:
Pappan som är chef på SAS framstår som en rätt burdus typ, egensinning och smått kolerisk.
Kalle och hans bror skulle å andra sidan nog kunna beskrivas som ligister som kör föräldrarnas bil på fyllan, utan körkort, och som tillverkar och langar vin till polarna med föräldrarnas goda minne. Eller som Kalle beskriver det; han är Täbys rebell.
Inledningsvis rör sig monologen mest på ytan. Det handlar om fester, upptåg och pojkstreck.
Men här och var bryter svärtan fram och det hela krackelerar.
Det visar sig att pappa har spritproblem, att mamma varit otrogen och att föräldrarna bråkat konstant sedan dess. Till sist, efter sju år, skiljer de sig.
Under monologens gång förstår man att pappans karaktär och missbruk danats i en uppväxt där han aldrig blev sedd. Och sedan har han i sin tur inte utvecklat förmågan att se och bekräfta sina egna barn, trots att han egentligen älskar dem.
Han vill ju inte vara kompis, utan förälder och göra man av sin son. Men saknar kanske verktygen för att vara en närvarande förälder. Det slutar med att Kalle växer till att bli sin fars motbild.
Men även om Westerdahl gör ganska mycket parodi och karikatyr av sin far, finns ändå en hel del kärlek i det.
Här och var tycker jag att det blir lite för mycket i Westerdahls komik, när han repeterar samma gestik eller komiska vändning någon gång för mycket.
Fast ofta är det riktigt roligt och underhållande och igenkänningsfaktorn är stundtals stor när han gestaltar brytpunkterna mellan far och son.
Men det finns också en kontrasterande svärta i berättelsen; historien om två män som båda saknat sina fäders uppskattning och kärlek. Det gör monologen till något mycket mer angeläget än en skröna från ungdomen.
Så jobbar vi med nyheter