Varför skriver du om hbtq? Varför inte, brukar jag svara. Det verkar vara svårt att förstå att man kan leva i ett heterosexuellt förhållande och skriva om hbtq. Du kanske har någon omkring dig som lever i ett samkönat förhållande? Fortsätter man.
Eller är det kanske helt relevanta frågor om man tänker på vissa debatter?
I början av mitt yrkesliv jobbade jag en kort tid på en arbetsplats där det bara jobbade kvinnor. Under en rast diskuterades homosexualitet. En kvinna berättade hur hon skulle börja gråta och inte acceptera om hennes vuxna dotter kom hem och berättade att hon träffat en kvinna. Jag försökte väl försvara det så gott jag kunde, och jag minns tydligt hur illa berörd jag blev över att en sexuell läggning kan få föräldrar att förskjuta sitt barn. Inte okej!
Efter jag läst artikeln i NSD häromveckan, där ett gäng präster tillhörande Pingstkyrkan uttalat sig om att homosexualitet är en synd, inser jag hur viktig litteratur jag skriver, och då främst för barn och unga. Att de ska ut i livet och kanske möta präster som har det här tankesättet känns inte alls bra. Jag känner samtidigt – som den person jag är – att jag vill både försöka förstå och acceptera människans val av det man tror på, men det är svårt många gånger.
Läste på Svenska Kyrkans hemsida där en person för tolv år sedan ifrågasatte citat som handlar om synd. Han lyfte fram flera citat ur Moseboken och det fick mig att beställa ett buddistiskt bönearmband. En präst svarade att det finns ingen anledning i dag att tolka texter ur Bibeln som är rent av omänskliga, och att vi ska glädjas åt utvecklingen som skett. Sunt och bra.
I mina böcker har jag hittills aldrig belyst homosexualitet som ämne, eftersom jag aldrig lyfter att någon lever i ett heterosexuellt förhållande. Det är andra ämnen som får dominera. Jag tycker inte det ska ha något med någon annan att göra utan jag önskar vi kan börja normalisera något som funnits i alla tider. Samtidigt tycker jag det är viktigare än någonsin att lyfta det eftersom vi ibland verkar backa lite i vår samhällsutveckling. Grötigt ja, man jag önskar att vi bara kunde acceptera varandra.
Jag tänker spontant att som det i-land vi är, med de värderingar vi demokratiskt jobbat fram, allt från driftiga kvinnor som kämpade för rösträtt till yttrandefriheten och mänskliga rättigheter, borde vi väl ändå kunna tänka oss att kärlek aldrig är fel, särskilt inte i den här världen när hatet ofta tar över.