Kapacitet finns för fortsättning
BOKÖppen gravKjell ErikssonOrdfront förlag
Foto: Lotta Tšrnroth
Kjell Eriksson är författaren som gräver där han står. Och i hans fall är det Uppsala och den uppländska samhällsmyllan som vänds upp och synas. Ofta med kritisk blick, men inte utan kärlek. Det kan nog mången läsare av Erikssons kriminalromaner skriva under på, av vilken Öppen grav är den tionde sedan debuten i genren 1999.
Det dramatiska centrat i den aktuella romanen utspelas i Kåbo, ett av Uppsalas finare villaområden. Och det är när det blir allmänt känt att den 85-åriga professorn Bertram von Ohler ska tilldelas Nobelpriset i medicin som helvetet bryter ut. Eller bryter ut, i Kåbo visas inga känslor utåt, här går ingen i taket så det syns. Nej, tillkännagivandet triggar istället igång olustkänslor hos grannarna, som i gubben Ohler mest bara ser en skithög av stora mått.
Det gäller i minst grannen med tornet, docent Johansson, som varit forskarkollega inom medicin med von Ohler på "Ackis" i Uppsala. Otack är världens lön, konstaterar han lite bittert och minns den prisades ord att "världen inte är rättvis".
Agnes, hushållerska hos von Ohler sedan 55 år, är mer bekymrad att ståhejet kring priset ska väcka liv i den sedan många år relativt lugna Bertram. Agnes är fiskardotter från Gräsö, vars båda äldre systrar också tjänat i huset, med Anna som den första redan på 1940-talet.
Den som mest rids av vrede mot von Ohler är trädgårdsmästaren Karsten Haller, som har ett tillfälligt påhugg hos Nobelpristagarens granne. Och det är en vrede av oförsonlig bitter art.
Kjell Erikssons är skicklig att bygga stämningar. Och de 122 första sidorna i Öppen grav är ett mästarstycke i denna konst.
Det kanske är en kliché, men man kan nästan se och känna de moln som tornar upp runt lilla Kåbo i lilla Uppsala i lilla Sverige. Och sen kommer Ann Lindell och förstör allt! Nej, inte riktigt, men Erikssons kriminalinspektör sedan Den upplysta stigen (1999) lyfter inte romanen med intåget i berättelsen.
Men okej, en krimnalroman av vår tid ska väl ha sin återkommande bovjagare med relationsproblem.
Det är dock inte alltid som stora brott eller övergrepp ens utreds och får offentligt ljus. Brott och övergrepp som kan skapa livslånga trauman, även indirekt, som hos Karsten Haller, vars mamma genom en "händelse" i von Ohlers källare förlorade möjligheten att få egna barn.
Klassperspektivet har alltid funnits i Erikssons kriminalromaner, men sällan så skarpt som nu, vad jag vet. Dock utan att kännas påklistrat.
Öppen grav är en gediget skriver kriminalroman. Enkel, men med substans både i prosa och berättelse. Och den räds heller inte att borra i människans psykologiska brunnar.
Romanen sägs vara den sista av tio planerade om Ann Lindell vid Uppsalapolisen. Det tål att synas, i synnerhet efter avslutningen på Öppen grav som är just, öppen. Och Eriksson kan säkert skriva fler i samma stil, som de mest hängivna fansen önskar.
Men varför inte gå vidare, kapacitet finns, det visar inte minst berättelserna i berättelsen i den aktuella boken. Och då i synnerhet berättelser om så kallat småfolk, som till exempel hushållerskan Agnes och hennes systrar. Alla tre uppväxta under skammens religiöst präglade damoklessvärd.
Trädgårdsmästaren och författaren Kjell Eriksson borde även fortsättningsvis kunna varva mellan seckatör och penna.
Så jobbar vi med nyheter