Här kommer uppföljaren till Stefan Spjuts skräckroman ”Stallo”. Den heter ”Stalpi”, vilket är en förvirrande lik titel, nästan som ett smeknamn eller en gullig felsägning.
”Stalpi” är inte heller lika kuslig som föregångaren. Inledningen i ”Stallo” var formidabelt läskig, dels för att Spjut så skickligt lät en sommarvistelse i en stuga steg för steg övergå i bottenlös fasa, dels för att vi då ännu inte hade sett monstren. Vad är det som pågår egentligen? Så kunde Stefan Spjut få blodet att isa sig hos läsaren genom att bara beskriva en räv och en hare, sittande sida vid sida på en gräsmatta i fullt solsken.
Läsarens rädsla för det okända är en viktig ingrediens i skräckgenren och här får ”Stalpi” problem eftersom trollen är fullt synliga och på banan redan från start. Oavsett hur blodtörstiga och motbjudande de är, så blir det helt enkelt inte särskilt läskigt.
Handlingen i ”Stalpi” är att trollen och deras anhang av beskyddande människor är ute efter hämnd för saker som hände i förra boken. Det blir många actionscener och mycket våld. Möjligen är det tacksamt att bygga ett filmmanus på så småningom, men här bidrar de inte till att bygga upp spänningen och hålla läsaren fängslad fram till slutet. Snarare får de Stalpi att kännas som ett ganska haltande romanbygge.
Bokens styrka är istället något helt annat.
Mellan alla dramatiska scener är Stalpi också en resa genom ett sårat och halvt övergivet norr. Handlingen utspelar sig i Kiruna, Vittangi, Karesuandotrakten och i det nordnorska Finnmark. Stefan Spjut har ett vaket öga för detaljer och stämningar i det karga landskapet, i en stadskärna i Malmfälten och i byar där gårdar håller på att sjunka tillbaka ner i växtlighet och glömska. Spjut är också lyhörd för hur vi människor tänker och pratar när vi inte är riktigt vaksamma på våra ord, när känslor och det irrationella sipprar fram i samtalen och får det som skulle bli välmenande att istället avslöja något oönskat som skaver och krånglar till det. Försök att återupprätta vänskap går således i stöpet. Kärleksrelationer stelnar.
Det fängslar mer än trollen.