Katarina Taikon föddes i ett tält utanför Örebro sommaren 1932. Hon var rom och under hennes uppväxttid flyttade familjen och slog läger runt om i Sverige. På den tiden tilläts inte romerna stanna mer än tre veckor på samma ställe, sen blev de ivägkörda av kommunen. Det omöjliggjorde naturligtvis skolgång för barnen, därför blev bostads- och skolfrågorna de viktigaste för romerna att driva. En av de romska förgrundsfigurerna i den kampen var författaren och samhällsdebattören Katarina Taikon. Nu har Lawen Mohtadi skrivit om henne i boken Den dag jag blir fri.
Mohtadi berättar om Taikon och hennes familj, uppväxt, bakgrund och striderna hon förde. Under många år på 60-talet deltog Taikon aktivt i kampen för romernas rättigheter och för att de också skulle få ta plats i välfärdssamhället. Hon skrev böcker, debattartiklar, uppvaktade politiker, höll föredrag, demonstrerade och var med om att starta tidskrift Zigenaren. En annan viktig del i arbetet var de självbiografiska böckerna om Katitzi, som blev oerhört populära. Hon skrev tretton stycken. Men 1982 fick Katarina Taikon hjärtstillestånd och föll i koma 1982. Tretton år senare dog hon.
Mohtadi redogör också för romernas långa och tragiska historia i Sverige från det de kom hit på 1500-talet, hur de bollats med i utredningar, rapporter och lagstiftning och betraktats som andra klassens medborgare. Taikon och hennes familj var inget undantag. Mohtadi berättar om en lång rad av kränkningar och trakasserier som de och andra romer i deras krets fick utstå. Gång på gång.
Och de senaste åren har vi hört hur diskrimineringen av romer bara tilltagit runt om i Europa. Man deporterar och utsätter dem för våld i Frankrike, Italien, Ungern m fl länder. När ekonomierna kraschar och tiderna är kärva drabbas alltid de redan utsatta grupperna värst. Så Mohtadis bok om Taikon är en viktig påminnelse om att kampen för de mänskliga rättigheterna måste fortgå. Det räcker inte att de finns nedtecknade på papper, de måste förverkligas också.