Alla har vi våra favoritförfattare. Theodor Kallifatides tillhör en av mina. Född och uppvuxen i Grekland men sedan början av 1960-talet bosatt i Sverige. Värme, kärlek, eftertanke, underfundig humor men också vemod präglar Kallifatides författarskap. Det sistnämnda gäller inte minst den längtan och den saknad av sitt Grekland som han till slut tvingades lämna och överge 1964.
"När jag kom hit var jag en främling på ett yttre plan, med tiden blev jag det också på ett inre plan", beskriver han dessa känslor i Ett nytt land utanför mitt fönster (2001).
Väl i Sverige bestämde sig Theodor Kallifatides för att snabbt lära sig det nya språket. Beslutsamhet, uppenbart kombinerat med språklig genialitet gjorde att han redan 1969, endast fem år efter att ha klivit av tåget på centralstationen i Stockholm, fick sitt först verk publicerat, Minnet i exil. Det har följts av ytterligare 26 verk. Det senaste är den självbiografiska romanen Det gångna är inte en dröm.
Kallifatides berättar här öppet, naket, med vemodet och med den underfundiga humorn om barndomen, uppväxten, relationen till föräldrar och släktingar, raden av olyckliga kärlekar, ett misslyckat försök att bli skådespelare och inte minst om den gräsliga och förfärliga militärtjänstgöringen. Gång på gång förnedras den unge Kallifatides och gång på gång tvingas han att ge avkall på sina vänstersympatier för att över huvudtaget kunna överleva.
Krigsslutet 1945 följdes i Grekland av flera års inbördeskrig. Båda sidor, som det oftast är i krig, gjorde sig skyldiga till förfärliga brott och övergrepp. För Kallifatides far, partisanen, gällde det hålla sig undan fascisterna och nationalisterna.
Förnedringen i militärkasernerna och inte minst mordet 1963 på legenden, folkhjälten och frihetskämpen Grigoris Labrakis blev till slut för mycket för Kallifatides. Mordet på Labrakis orsakade för övrigt en massemigration från Grekland. Att valet för Kallifatides till slut föll på just Sverige förklarar han själv med att han fastnade för språket när han tittade på Ingmar Bergmans Jungfrukällan. Det fick honom 1964 att hoppa på tåget i Aten och med slutstation Stockholm.
"Sverige. Det är lätt att inse att man kunde leva som en kung där, betrakta skönheten utan ångest och tala enbart när det är nödvändigt", drömmer Kalllifatides inför mötet med det nya hemlandet.
I april 1967 kulminerade år av oroligheter i Grekland med att en miltärjunta tog över makten och som varade till 1974. Tio år efter juntans fick Kallifatides mer eller mindre av en slump veta att militärjuntan spionerat och haft järnkoll på honom, flera hundra mil bort.