När Gorbatjov borta i det ännu existerande Sovjetunionen i mitten av åttiotalet inledde sitt politiska töväder vreds plötsligt världen och tiden ur led.
I mer än 40 år hade Väst och Öst vant sig vid konfrontationen mellan supermakterna USA och Sovjet, ett läge som vid flera tillfällen var nära att utlösa storkrig.
Nu drog världen en suck av lättnad.
Alla utom thrillerförfattarna. John le Carré, Tom Clancy, Gerald Seamore - och den kanske mest framgångsrika av dem alla, Frederick Forsyth.
Britter och amerikaner i Västerlandets och civilisationens tjänst mot ”det onda imperiet” som president Reagan uttryckte det.
I viss mån deltog även svenskar som Carlösten Nordmark (”Missilerna i Murmansk” och andra lättfotade romaner) och Olle Högstrand (”Skulden”, senare TV-filmad med Gösta Ekman) i spelet innan Jan Guillou inträdde på agentscenen med sin Hamilton och dramatiskt ändrade perspektivet på Kalla kriget, rafflande men med politisk eftertanke.
Att alla tjänade pengar på kylan är säkert. Forsyth mest, hans böcker har gått ut i mångmiljonupplagor över hela världen.
Nyligen meddelade Frederick Forsyth att han skrivit sin sista bok, ”The outsider” som kom ut i fjol och veterligen ännu inte översatts till svenska.
Forsyths fru sa ifrån: Inga fler farligheter.
Och den numera 78-årige britten har levt farligt. Innan författande var han RAF-pilot, därefter utrikeskorrespondent och bevakade flera afrikanska konflikter, däribland Biafrakriget. Helt lyckosam var inte den karriären. Som ung utsänd till 60-talets nervösa hetpunkt Berlin larmade Forsyth hemmaredaktion på Reuters nyhetsbyrå om stora truppsammandragningar på östsidan och kanske hotande invasion.
Det visade sig dagen efter att östtyskarna bara förberett sig för Förstamaj-paraden.
Kanske lärde sig Forsyth efter den betan vikten av noggrann research.
Hans första stora thrillersuccé, ”Schakalen” (1970) som handlar om ett mordförsök på Frankrikes kontroversielle president Charles de Gaulle präglas av politisk kunskap och sinne för detaljer, alltifrån franska kvinnors parfymer till den intrikata mekanismen i en lönnmördares gevär.
Också de närmast följande böckerna ”Täcknamn Odessa” (1972) och ”Krigshundarna” (1974) är exempel på närmast manisk faktainsamling. Kanske är Krigshundarna Forsyths bästa thriller. Där går han till storms mot den brittiska storfinansens hänsynslösa härjningar i Afrika och Asien i jakt på lönsamma råvarutillgångar.
Sedan vände sig Forsyth - tyvärr- österut, mot ”det onda imperiet” och dess satelliter.
”Djävulens alternativ” (1980) och ”Fjärde protokollet” (1984) är habila, rappt skrivna thrillers om det sovjetiska imperiets - och framförallt dess militärlednings - fula ränker mot det rättänkande Väst. Hjältarna är naturligtvis brittiska eller amerikanska, bovarna ryska, och som regel endimensionella, om än inte robotartade. Nyanser och människokännedom var inte Forsyths bästa gren.
Ingen, varken Forsyth eller hans kolleger inom den litterära hårdvarubranschen, anade att Sovjet och hela Östblocket var på fall. le Carrè hämtade sig ganska snabbt och drevs i sina böcker mer och mer vänsterut,
medan Forsyth tycktes lamslagen. Först 1997 kom en ny thriller om det nya Ryssland, ”Ikon”, som var lika förvirrande som landet självt under Boris Jeltsins omtumlande styre.
I likhet med John le Carrè har Forsyth nu funnit tiden mogen för sina memoarer. I boken ”The Outsider” berättar han faktiskt ganska trevligt och underhållande om bl a sin barndom i Frankrike och efterkrigs-Tyskland, ockuperat av snorkiga soldater ur de västliga segrarmakternas armèer.