Kall och återhållsam konsert
ANNA TERNHEIMBD Pop-scenenLördag, 22.45
Anna Ternheims lugna indie gick inte hem hos NSD:s recensent.
Foto: Tobias Åkeblom
Sen gnisslar deppmaskinen vidare med hitten What have I done och Black sunday afternoon - en låttitel som skulle kunna vara en south park-parodi på riktig svårpop.
På tal om South park: Fredrik Strage sade en gång att den enda musik han inte klarade av att skriva om var indie, den förställt snälla sorten. Under Anna Ternheims spelning kan jag relatera.
Jag hatar musik som utger sig för att handla om stora djupa känslor när de levereras kallt och återhållsamt. Eller, hat är ett starkt ord (det sa alltid min dagisfröken), men det känns lite falskt i all sin musikhögskoleduktiga, prisvinnande perfekthet.
Anna Ternheim har ett utstuderat tillbakadraget kroppsspråk under hela spelningen, det är inget nytt, jag har sett henne live tidigare, men det är svårt att inte störa sig på.
Hela orkestern hon tagit med sig står stela och trycker vid instrumenten medan hon långsamt, som om hon tänkte efter vid varje ord, rör sig över scenen.
Den stora publiken omkring mig verkar åtminstone älska vad jag inte förstår. De skriker Annas namn med sann kärlek i sina röster varje gång. Jag är glada för deras skull, men jag tror att de blivit lurade.
Så jobbar vi med nyheter