Mätningarna skedde de båda följande åren. Med det känner vi igen en fransk gradmätningsexpedition på 1730-talet som haft samma ändamål. Båda gångerna gällde det att bekräfta Isaac Newtons på den tiden smått revolutionerande teori att jordklotet var avplattat vid polerna p g a jordrotationen. Båda gångerna kom man fram till att det fanns en sådan avplattning - men omfattningen kunde man inte enas om. Svanberg skulle därför kontrollera fransmännen.
Sådan var problemformuleringen i den lärda världen. Lokalt möter vi en helt annan situation - för vem bekymrade sig om jordens avplattning i den sötvattensskärgård som fanns vid Torneälvens mynning. Malören i sin tur var en uråldrig fiskeplats för strömming i Norrbottens skärgård. På ön uppfördes ett högt åttakantigt fiskarkapell redan 1770 och så skedde av fiskare från Torneå och Kalix liksom Karlö, i finskspråkigt sammanhang mera känt som Hailuoto.
Svanberg var på plats inte bara en gång utan flera, och därtill under olika årstider. Det talas om en första rekognosering på Malören sommaren 1801. Det talas också om att mäta en baslinje på Torneälvens is vintern 1802. Det talas vidare om mätningar mellan bergstopparna i triangelnätet. Det talas slutligen om polhöjdsobservationer på Malören i september 1802. Och som sagt var hela det utvidgade triangelnätet utsträckt till de tjugo milen mellan Malören och Pahtavara.
Vi kan följa Svanberg i spåren bortom Malörens horisont. Han var som nämnts från Ytterbyn i Kalix, född 1771 i ett "allmogehem" som det sägs. Underligt nog för sin tid och miljö kunde han studera franska vid Torneå trivialskola. Där var Anders Hellant lärare och samme man hade deltagit som tolk vid fransmännens expedition.
Svanberg kom som sextonåring till Uppsala där han anställdes vid astronomiska observatoriet. Sedan följde nya positioner, som astronom och med tiden sekreterare vid Vetenskapsakademien, som professor vid fältmätningskåren liksom professor i matematik vid universitetet.
Det är i sådana sammanhang vi möter honom som frontfigur för gradmätningen i norr, den som närmare bestämt berörde Tornedalen. Det arbetet gick typiskt nog under namnet "gradmätningarna i Lappland". Vi här i norr vet att den geografiska benämningen är felaktig - egentligen lika falsk som att nutidens turistnäring säljer Luleå, Piteå och Skellefteå som "Lapland".
Vi kan spinna vidare på temat Jöns Svanberg med knytning till "Lappland" och Uppland. Fransmännen hade nöjt sig med ett triangelnät från Torneå till Pello. Där ville Svanberg göra mätningen bättre rent storleksmässigt och då kom slutpunkten Malören in i bilden. I båda fallen kunde man från fasta punkter genom siktlinjer skapa en kedja av trianglar. Man mätte på jordytan basens längd i en sådan triangel, sedan vinklarna i alla trianglarna. Till sist och genom astronomiska observationer fastställdes gradskillnaden mellan kedjans ändpunkter.
Det är i ett sådant sammanhang som Svanbergs färdighet som fältmätare, astronom och matematiker kom till användning. Hans besök på Malören får därmed sin förklaring. Man planerade för rutnätet, satte upp siktpunkter och slutstation samt gjorde under vårvintern mätningar på isen. Och dessutom, får vi tro, tog han fiskeläget och fiskarstugorna i beskådande. Om inte annat måste han begära praktisk hjälp av ortsbefolkningen för transport, mat och husrum där ute vid havsbandet. Den verkligheten borde inte ha varit Svanberg alltför främmande med tanke på hans härstamning från Kalix.
Svanbergs tid i Uppsala var typiskt "akademisk", som professor och ledamot i lärda sällskap, men hade också några bestämda undantag. Det ena var att han blev lärare för kronprinsen, sedermera Oscar I, i matematik.
Så långt kan allt tyckas vara följdriktigt men snart inställde sig ekonomiska problem. Hur skulle detta finansieras, och då kommer vi till det andra undantaget. Svanberg fick ett särskilt kungligt understöd som betalades ut i väntan på att professuren kunde bli fullt avlönad.
I den situationen såg Carl XIV Johan en alternativ möjlighet. Svanberg gavs en personlig tjänst som kyrkoherde i Alunda mellan Uppsala och Östhammar. Han måste följaktligen prästviga sig - och därmed var på ett enkelt sätt kungen befriad från att betala understöd.
Det skedde redan 1819, när Svanberg var 48 år, men först vid 72 års ålder blev det dags för hans flyttning till församlingen. Under mellantiden fick sockenborna betala lön till sin frånvarande kyrkoherde. Full lön och sedan pension enligt dåtidens system hade enkelt ordnats åt den gamle matematikern.
Inför ett sådant arrangemang är det nära att utbrista med ett bibelcitat, nämligen "outgrundliga äro Herrens vägar". Eller vad tänkte Svanberg när han sent omsider hade flyttat till Alunda där han kom att verka som kyrkoherde i tio år.
Som prost skådade han ut över en mellansvensk kulturbygd och på kyrkbacken låg ett stenhus från 1806, det årtal när han som mest arbetade med resultaten av mätningarna. Kom han då ihåg Malören och polhöjdsobservationerna? Var det minnen av det öppna landskapet, den fria havshorisonten, det då drygt trettioåriga skärgårdskapellet, den blomstrande fiskeplatsen på Malören?