Nej, barnen spelar förstås med i skådespelet där givmildhetens själasörjare får spelrum. Vi hade för övrigt en debatt inom Sveriges Radio för en massa år sedan, apropå programmet Ring Tomten i P4.
Förståsigpåare ansåg att vi bedrog barnen, förde dem bakom ljuset då vi släpade in Tomten i studion.
Så korkat! Alla barn vet ju hur det ligger till. Mina sa redan i treårsåldern att ”Tomten luktade pappa”. Det var inte mycket mer att orda om. Och den allegoriska slutsatsen måste bli att vuxenheten hycklar. Hur annars se på saken?
Efter barndomen kommer sorgens tid, då den vuxne fördärvar all magi med logik, inte minst i detta tidevarv som tagit död på alla metafysiska väsen (jag återkommer till det).
Den enda vuxne som bergfast trodde på Tomten, det var min far som påstod sig ha mött en riktig. I en garderob i Skellefteå 1939. Och det var inte ens under julhelgen.
Sen har vi julklapparna. Vilken klockren allegori för avtäckelsen! Tiden då slöjorna ska bort och sanningen uppenbara sig. För det som döljer sig bakom snören och glanspapper är sällan vad vi föreställt oss. Se uppenbarelsen! Iaktta sedan barnens ögon när allting är över (en del blir besvikna för att barnen inte tindrar lyckliga). Nej, det är utmattningens ögonlock vi ser i ljuset från den glimmande granen. Barnen är alldeles tagna. Av apokalypsen!
Så måste man förstå det hela. Med konsumtionen som förebudet om den yttersta tiden.
Sen kommer midnattsmässan för möte med Jesus som gjorde det ultimata offret. Ge upp! Kapitulera inför ontos, världsanden. På andra sidan om våra rädslor finns lättnadens enorma suck.
Jag har aldrig sett detta som en religiös metafor, utan som en naturlag. Vi rör oss bortom allegorin nu och börjar närma oss det konkreta. Den som lyckas göra som Jesus möter befrielse. Men hindret är oöverstigligt. För i människans väsen finns en motkraft: Försvara dina synder, annars går du under, förkolnas i intet. Och förresten (det är nu jag återkommer) är det ju vad vår kultur erbjuder, den deterministiska naturvetenskapen. Den rådande statsreligionen om du så vill. Allt är mörker. Ett tomt viljelöst universum. Skapta är vi av en slump, utan ändamål.
En tuff världsbild för nutidsmänniskan. Hur fasiken ska man ens kunna ta sig till Boden utan att känna sig en aning utbränd? Då är ju den ontologi Jesus erbjuder mångt bättre. Och massor vackrare.