Citatet från Örjan Lindbergers biografi Människan i tiden ger oss några hållpunkter. Det rör sig om ”Finlands sak är vår” som det så slagordsmässigt formulerades samt om två huvudpersoner, författarna Eyvind Johnson och Harry Martinson. Vid det här tillfället träffades de i norr och närmast då i Johnsons hemmamarker. Kanske vi ska göra ytterligare ett tillägg. Kriget var lika med vinterkriget som slutade i mars 1940 och således i dagarna kan fira sina 75 år.
Tidsanda var det dock. I hotbilden den gången ingick Sovjetunionen och dess relationer till Finland. För att göra en lång historia kort kan vi teckna den stormaktspolitiska situationen.
I slutet av augusti 1939 hade Nazityskland och Sovjetunionen ingått en icke-angreppspakt, där man samtidigt i hemlighet hade delat Polen mellan sig.
Slag i slag följde sedan Per Albin Hansons uttalande ”Sveriges beredskap är god”, att Polen anfölls av Tyskland, att de baltiska staterna tvingades till non-agressionspakter med Sovjetunionen eller att sovjetiska flyganfall mot Finland skedde och därmed vinterkriget inleddes.
Sveriges beredskapstid hade börjat och där ingick även Finlandshjälpen med penninginsamling, flyktingmottagning, överförande av krigsmateriel samt militärt bistånd i form av svenska frivilliga.
Om den tiden och det norrbottniska lokalsamhället berättar också dagspressen. Allra längst i norr eller i Kiruna stads kyrka deltog 1000 personer i ett opinionsmöte. Norrbottens regementes musikkår spelade Björneborgarnas marsch, kontraktsprosten Eklund hälsade välkommen.
Det följande budskapet framfördes av Eyvind Johnson, Ragnar Holmström och Albert Viksten. Och slutligen: kollekten gav 925 kr. Allt detta enligt lokalpressen 19 januari.
Redan tidigare eller 13 januari förkunnade rubrikerna: ”Finlandsmötet i Kalix: fullt hus och god stämning.” Även där refereras att, som redan nämnts, fem svenska författare deltog.
Det gällde att i Sverige tala om Finlands sak, att motivera både sig själv och de anonyma soldaterna att strida vid fronten i öster, här ofta betecknad med ordet Salla.
Dessutom och faktiskt inte minst hotande var den förfärliga vinterkylan, den som vi sena tiders barn diffust talar om som de rekordartade krigsvintrarna – nånting extra skrämmande i de flestas minne.
De som skulle göra detta propagandaarbete skildras också i Martinsons Verklighet till döds. Huvudpersonerna var Holger alias författaren samt Ejder alias Eyvind Johnson. I en ny scen förflyttas vi från Boden och Kalix till östligaste Norrbotten, till Tornedalen. Därifrån berättas:
”Ejder och Holger talade återigen i kyrkan i Hietaniemi och nu var det en bataljon infanteri som kom marscherande. Det kom ur de norrbottniska förläggningsskogarnas mörker. Man såg i plötslig projektion en vandrande skog av pälsar vilkas smärtingsvithet höll på att övergå i smutsbrunt. Pälskragarna och mössorna såg ut som stora tottar av tjärdränkt tovigt drev. […] Endast snön var hångrinande vit och norrskenet spände även i kväll sitt ljudlösa, ogripbara och hundramila höga strålfladder över gränsskogarna.”
Snart bar det av mot öster och därmed också till fronten. Där hade de två svenskarna rollen av fältartister eftersom detta bäst passade in i gängse terminologi. Samtidigt fick man i uppdrag att närmare studera soldaternas attityder. Tänk vilken miljö man fick uppleva:
”Det fanns jordkulor, vars invånare var av religiös läggning, jordkulor med äventyrarton, tältgrupper med akademiska ideal och historisk skolning. Där fanns runebergsstämda andar och socialdemokratiska ungdomsklubbister.”
Men allt detta krigande, allt detta lidande, all den förbannelse som överheten hade lagt på de enskilda soldaterna gick mot sitt slut. Vinterkriget hade helt enkelt sin final 13 mars 1940 och mera exakt klockan 11.00. Fred, om än en tillfällig sådan, råder åter.
Andra världskriget går in i ett nytt skede för Nordens del. Danmark och Norge besätts av Tyskland medan Sovjetunionen och Tyskland står mot varandra vid östfronten. Snart är Europa i brand, ja snart får vi uppleva ett världskrig av helt annan omfattning än vinterkriget. I Finlands historia talas om fortsättningskriget.
Slutligen – allt detta kan vi ana i Ejders och Holgers minnen från vinterkriget, och då främst i Verklighet till döds. Deras vägar möttes åter som bekant i Svenska Akademien. Eller de kom ihåg varandra genom att skicka över nyutgivna böcker med dedikationer. Det gäller Johnsons Några steg mot tystnaden där redan titeln antyder ”en sista hälsning”. Formuleringen blir därför ”Till Harry och Ingrid Martinson – en hälsning så här på hösten från gamle vännen Eyvind. 14.11.73”
Vid den tidpunkten återstod ett år innan Johnson och Martinson skulle få dela på Nobelpriset i litteratur. Vidare gällde att tre respektive fem år resterade av deras levnad. Ejder och Holger hade därmed avslutat sin gemensamma gärning under vinterkriget.