LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Under dagen var det stundvis nästan för varmt i Kalixskogarna, om man nu får lov att beklaga sig över det. Hur som helst en klar förbättring mot de senaste årens halvtveksamma väder. Dessutom bjöds det på det kanske vassaste uppträdandet någonsin på Flakasand, åtminstone som jag personligen upplevt.
Man vet aldrig riktigt vad man kan förvänta sig av en musiker som närmar sig 70 och vars glansdagar utspelade sig för nästan ett halvt sekel sedan. Men Mountain-trummisen Corky Laing sparade verkligen inte in på någonting under sitt gig tillsammans med Stefan Berggren, Tomas Jakobsson och Bernt Ek. Under trumsolot (!) i ”Mississippi Queen” blir man nästan rädd att gubben ska få en infarkt och falla död av trumstolen.
Jag har sett mången mer än hälften så gammal trummis som inte ens kommit i närheten av Corky Laings energi.
Resten av bandet behövde inte heller skämmas. Stefan Berggren är en stabil sångare som under lördagen nästan lyckades med det minst sagt knepiga jobbet att fylla Leslie Wests skor. Gitarristen Tomas Jakobsson såg ut att ha sitt livs bästa kväll och basisten Bernt Ek imponerade bakom mikrofonen på ”Nantucket Sleighride”.
Men showens, och hela festivalens, stora stjärna blev givetvis Corky Laing själv. På det stora hela var ju inte det här mer än ett coverband som råkade innehålla trummisen från originalinspelningarna, och sånt kan ofta bli ganska tradigt och trist. Men Corky Laings mästerliga trumspel i kombination med övriga bandets spelglädje satte stopp för alla sådana tendenser. Dessutom tillhör Mountain ett av de tidiga 70-talsband vars låtar åldrats ovanligt väl.
Ska man säga något negativt om spelningen var det att den fick allt som kom efteråt att blekna. Visserligen drog Fatboy kvällens största danspublik, men musikaliskt kom de inte ens i närheten av Corky och kompani.
När det var dags för kvällens sista akt, bluesiga Ida Bang & The Blue Tears var det fler som stod och köade till bussarna än som var nere på dansgolvet. Men Stockholmsbandet gav trots det festivalen en värdig avslutning.
För övrigt kändes initiativet att bygga en helt ny scen i skogen uppe vid baren lyckat. Det eliminerade den trista tystnaden som annars brukar uppstå mellan gigen på stora scenen, trots att ljudet ibland var under all kritik. Men det ordnar sig säkert till nästa år.
Nu kvarstår bara en fråga; hur ska Flakasand lyckas överträffa det här sommaren 2017? Jag väntar med spänning.