Jussi Taipaleenmäki är född i Uleåborg och kom till Sverige och 1964. Vägen till konsten gick via jobbet som maskinist på Hyltebruks pappersbruk där han tillverkade grovt omslagspapper. På nätterna, när maskinerna gick som de skulle, läste han konsthistoria. De stora pappersrullarna märktes med särskilda kritor, som Jussi började måla med.
1976 hade han en sommarutställning i Simrishamn. Walter Pettersson, som var en känd och duktig gallerist, såg den och sa: ”Du får tre år på dig att göra en utställning.”I april 1979 stod den klar, och allt såldes omgående.
– Jag gick till chefen och sa upp mig, och sa: ”Jag ska bli konstnär.” Sedan dess har jag inte gjort annat.
Han har ställt ut i Luleå en gång tidigare, men då visade han något helt annat. Nu ställer han för första gången ut verk i den nya stil som han började måla i för två år sedan.
– Jag är lite som en debutant fast jag är gammal i gamet. Det känns lite mer nervöst än vanligt, faktiskt.
I hans målningar syns tydligt hans stora intresse för konsthistoria. Han berättar att många av verken grundar sig på målningar som gjordes för 400–500 år sedan.
– Jag är väldigt förtjust i franska 1700-talsmålare, som Watteau. Mycket romantiskt och trädgårdar, alltid lite måleristiskt, säger han och visar målningen ”Den dansande damen” som grundar sig på en gammal 1700-talsmålning.
Han tycker om att blanda friskt, berättar han. En serie i kubistisk stil gjorde han på Bali förra vintern:
– Vi hyrde ett hus och en trädgård. Jag glodde en hel vecka på den här muren innan jag målade den, säger han och skrattar.
För två år sedan bestämde han sig för att göra helt om:
– Jag har försörjt mig som konstnär i 40 år och varit ganska framgångsrik, men har alltid varit lite bunden av gallerister som beställt. Nu när jag har blivit gammal och kan lyfta pension behöver jag inte bry mig längre – så därav stilbytet. Och jag tycker om det.
Hans första utställning bestod av pastellmålningar, liksom många av hans senaste verk, och fortfarande målar han på samma underlag som då – papperet från bruket som han jobbade på.
– När jag slutade sa disponenten att så länge jag lever får jag material att måla på av dem. När de lade ner tillverkningen kom en lastbil med två ton papper klockan två på natten och ringde på hemma hos oss. Så jag har papper så länge jag lever.
Papperet är en sorts omslagspapper som görs i flera skikt och blir tjockt som en pannå. På grund av sin täthet blir det mycket tåligt.
– Det tål nästan att tuttas eld på, säger han.
Gouachemålningar i utställningen är dock målade på italienskt fabrianopapper.
Jussi Taipaleenmäki är även en framgångsrik skulptör och ligger bland annat bakom gränsmonumentet ”Händelser längs älven” i brons, som står vid E 4, precis vid infarten till Haparanda. För två år sedan gjorde han ett porträtt av Ragnar Lassinantti, som beställdes till 100-årsdagen av hans födelse.
– Det gjorde jag med motorsåg, en stor trärelief som hänger i Nordiska i folkhögskolan i Övertorneå.
Övertorneå är lite av Jussis hemtrakter. Där tillbringade han somrarna som barn, hos sin moster som flyttat dit från Uleåborg och gift sig där. Nu har han även en litografisk verkstad där, och är där några gånger varje år.
– Jag skaffade mig en massa kamrater som jag fortfarande träffar när vi är där. Vi brukar gympa och ta en bastu tillsammans.
Till Övertorneå fraktade han en mer än hundra år gammal litografipress med stentryck som han hittade, rostig och övergiven, och byggde upp till en fullt fungerande maskin.
– Den är oerhört vacker, som en möbel, säger han entusiastiskt.
På den trycker han de flesta av sina litografier, med stämpeln ”Stentryck, Matarengi”.
Hade du blivit konstnär om du inte hade börjat jobba på pappersbruket?– Förmodligen ja. Jag är oerhört kär i konst, på något vis blir man en fantast, det kommer man aldrig runt. Jag är väldigt mångsidig, men jag började som målare och det ligger mig närmast. Det är grunden till allt i min verksamhet.