P C Jersild har, för att få material till sitt nya verk Ypsilon, tagit fram åtta av sina tidigare romaner, skakat om dem kraftigt, lyft upp de huvudpersoner som då ramlat ur och stoppat in dem i en ny bok. Sedan har han själv stigit in i den och möter där sina huvudpersoner på samma villkor, som romanfigur. Han umgås alltså med dem och byter tankar om deras liv och sitt eget som om de vore lika verkliga som du och jag.
Figurerna kliver in i Jersilds liv som en självklar sak och ofta har de synpunkter på honom, mer som människa än författare. Milt och vänligt låter han dem tala till punkt, också när han blir anklagad för att vara sadist.
Ypsilon är förmodligen så nära en memoar man kan komma, men grundad på de vittnesmål som personerna i hans fiktiva böcker avlägger om honom. Då och då slår Jersild därutöver in resonemang om viktiga samhällsfrågor, relaterade till filosofer som är på modet. Som bindemedel i en roman fungerar de inte så bra.
När Jersild besöker ett alternativboende för äldre möter han oväntat Lennart Siljeberg, byråchefen i Grisjakten. Hans öde är lika oväntat som de andras. Någon tjänar stora pengar i en ny bransch, en annan blir lesbisk, en tredje tar sitt liv, en fjärde får en obotlig muskelsjukdom, en femte doktorerar osv. Det har skett mycket i deras liv och det kanske är ett villkor när de nu ska in i en ny bok.
Vid sidan om romanavsnitten berättar Jersild rapsodiskt om sitt eget liv, om barndomen, författarlivet, den medicinska utbildningen, yrket som läkare, läsarreaktioner osv. Därutöver griper han förbluffande ofta tillbaka på sina läkarerfarenheter. Det vimlar av diagnoser och fallbeskrivningar. Vi får till och med bevittna en obduktion. Romanen har så till vida stora likheter med en medicinsk lärobok.
Efter hand inser man att årets bok handlar om hur vi dör. I romaner avlider folk aldrig av en slump, påpekar författaren, de avvecklas efter noggranna överväganden. I Ypsilon avvecklas alla; det sker för att han ska få ett stort material när han belyser de lidanden som väntar oss.
En av hans figurer vill ha hjälp med att dö. Men Jersild, han i romanen, blir osäker och den inre monolog som följer har vissa likheter med de resonemang doktor Glas för innan han dödar prästen.
Jersild har en journalistisk ådra och plockar kvickt upp allt som ligger i tiden. På samma sätt suger han i sig miljöer och förlopp, stoppar på sig röster och repliker och har en skarp blick för människor. Samtidigt vill han alltid, precis som de gamla naturalisterna på sin tid, sätta viktiga problem under debatt.
Samtalen med romanfigurerna är en smula ojämna och berättelsen känns stundom lite utdragen. En andra del i boken skissar ett helt annat scenario; där träffar författaren sina figurer på en sjöresa som ska handla om Bokens dag, ett strålande uppslag också det. Finns det någon svensk författare som är lika idérik som Jersild?
Romanens ärende är alltså att få oss att fundera, inte över livet i jämmerdalen, utan under vilka villkor vi ska lämna den. Det verkar inte finnas något gott slut; alla personerna dör under svåra eller mycket svåra smärtor. Det är bitvis rätt tung läsning och inget för inbillningssjuka. Men Jersild sparar en knalleffekt till slutet.