Jag har gått in i en post-New York-kris.
Det har gått några veckor sen jag kom hem men jag tycks inte slungas ur den.
Jag hatar att åka från den totala frihetskänslan till verklighetens äta-jobba-sova-dö-tillstånd. Inte konstigt att en får kris.
Jag älskar New York. Jag blir aldrig trött eller uttråkad. Jag har aldrig sett mig mätt.
Det är något med USA som gör att det känns som att jag varit där förut.
Jag minns så tydligt första gången jag åkte i en gul taxi över Brooklyn bridge och såg sky-linen. Jag hade gjort det förut, bara inte på riktigt, det var en svindlande känsla.
Som att vara en del av en subkultur som vattnats ur för längesen, att ta del av musik som inte längre skrivs, att lära känna människor som redan dött.
Att känna sig hemma i en stad som New York är egentligen inte konstigt alls.
Alla serier jag sett, alla filmer som format min person och all musik som gjort mig till den jag är kommer nästan uteslutande från USA.
Miljöerna är inte främmande. Språket är en självklarhet. Husen, gatorna, skyltarna, människorna och de gula taxibilarna känns som en scenografi jag själv skapat.
Allting jag sett genom ett filter är nu framför mig.
Det är surrealistiskt, som att leva i en konstig dröm.
Att gå längs St Mark’s Place och passera baren där Billie Holiday sjöng och klubben där Janis Joplin & Jimi Hendrix brukade spela ihop.
Att titta in i lokalerna där The Pyramid Club låg, stället där Nirvana hade sin första New York-spelning på.
Att ta en öl på The Mercury Lounge där Joan Jett och Bikini Kill spelat och fundera om de suttit just där jag sitter innan soundcheck. Kanske tog de också en öl.
Att stå utanför Chelsea Hotel där Nancy Spungen dog en tragisk död och titta på de små hotellrummen där så många andra konstnärer skrivit historia.
Att promenera de gator som Patti Smith gjort, gå på marken där hon gått.
Det är en känsla som är svår att slå, om fantasin är tillräcklig kan en leva i den historien och göra den till ens egen.
För om jag ska vara krass så finns ju ingenting kvar. Har en tur finns det någon spillra här och var som påminner om en svunnen tid.
Jag vägrar tänka på det när jag är i New York.
Jag skiter i politiken och den sorgliga kapitalistiska framväxten som dödat alla barer, klubbar och hotell som var frizoner för konstnärer.
Jag skiter i att det nu står hotellkomplex där klubbarna låg. Eller banker.
Det är alldeles för sorgligt att tänka på, den deppiga tanken är något att spara tills äta-jobba-sova-dö-krisen infinner sig.
Mitt New York kommer alltid att förbli kantat av punk-historia.
Mitt New York kan ingen kapitalism ta.
New York är dött, länge leve New York.