Jag har alltid sagt att jag inte har haft någon 30-årskris.
Jag hävdar att jag gjorde bort den när jag var 24 och nådde botten när jag nydumpad låg och rökte i min rosa plyschsoffa framför Sex & The City. Med askkoppen på min mage och chipsskålen mellan mina bröst.
Jag minns att jag tänkte: det här är livet. Livet blir inte mer än så här. Och jag är okej med det. Om det här är livets botten och topp samtidigt så är det överkomligt. I så fall kommer jag att klara av detta liv med god marginal.
Vad jag inte förstod då var skillnaden på vanlig kris och ålderskris.
Den vanliga krisen kantas av några extra cigg, lite för mycket vin några veckor och i värsta fall ett spontanköp av ett mindre husdjur eller ansiktspiercing.
Ålderskrisen däremot, där snackar vi existensiella frågor och dödsångest.
Den förjävliga tanken på vad en kommer att lämna efter sig. Alla tillkortakommanden en har. Att inget en tänkt någonsin blev av.
Vad har jag att bli ihågkommen för?
Jag har inte skrivit några storverk till böcker och de band jag har spelat i är redan nu ett minne blott.
Kan inte skriva fler låtar, känns som att jag inte har något att säga längre.
Jag har inte forskat fram ett nytt läkemedel som botar cancer och jag har inte skapat världsfred.
Det enda jag kan trösta mig med är att jag nog är en ganska hyvens person som ibland är ganska kul.
Men hur jävla deppigt är inte det att låta rista in på gravstenen?
"Jenny Margareta Nilsson – en hyvens person som var ganska kul ibland".
vs.
"Jenny Margareta Nilsson – forskare, uppfinnare, geni och allvetare. Plus mycket framgångsrik musiker som badade i pengar tills den dagen hon dog av för mycket livslust, dvs. sitt eget skratt blandat med en kallsup av en champagnefontän".
Känns som att det här är den ultimata 30-årskrisen, den när en trodde att en skulle ha uträttat mer när en närmade sig medelåldern men istället för att vara en begynnande överkvinna dalade alla intressen ut och förtroendet till sitt eget värdelösa skapande nådde botten.
Ibland gör jag tappra försök att känna mig som någon som faktiskt skulle kunna lämna något efter mig.
Jag hittar små papper där jag antecknat djupa textstrofer och jag lyssnar på röstmemon på telefonen som skulle kunna bli riktigt tårdrypande verk.
Sen skäms jag och slänger allt.
Känner mig som en kille med gitarr vid lägerelden när jag läser att jag rimmat ”chans” med ”dans” och vill dö när jag inser att jag ens skrivit en textrad som innehåller ordet dans.
Äh, jag är alldeles för lat för att lämna något stordåd efter mig.
Jag har inga höga krav, strävar inte efter mer.
Jag nöjer mig. Jag är lite som mellanmjölk.
Jag kanske inte kommer ge världen fred, jämlikhet eller allas rätt till abort men jag har i alla fall skrattat mig hes åt livet och pyntat det med extravaganta växter.
Den som får ärva min porslinsblomma kommer att bli riktigt jävla glad.