Kengis bruk ruinerade ägarna på 1600-talet och Northland gick i konkurs på 2000-talet.
Det är i den nya boken Malmens land som Staffan Hansson går till botten med gruvnäringen och järnbruken i Norrbotten. 426 sidor om drömmar och besvikelser utgiven i bokserien Tornedalica.
– Jag har försökt skildra det som hände inom näringen i Norrbotten och kopplat det till det som hände i omvärlden. Först handlar det om småjärnbruken fram till 1800-talets slut, sedan stordriften som då tog vid.
Det är en historia fylld av drömmar och brustna förhoppningar, om kapitalägare som såg de rika naturtillgångarna, men ruinerades i försöken att utvinna dem.
– Inför brytningen av silvermalmen i Nasafjäll talades det om Norrbotten som ett svenskt Västindien. Meldersteins bruk byggdes för Gällivaremalmen. Då talade landshövding Gabriel Gyllengrip om outtömliga rikedomar i norrbotten, säger Staffan Hansson.
Men så mötte drömmarna verkligheten och den var ingen dröm.
– Den första järnbrukstiden blev en ekonomisk katastrof. Alla som satsade ruinerades. Den enda blygsamma vinst järnbrukens lyckades göra vara på sågade trävaror, för de hade stora markområden. Så järnbruken hamnade i skymundan för sågverken.
Det fanns inga goda förutsättningar för förädling av malmen. Norrbotten hade för dåligt kol för norrbottningarna var för dåliga kolare, järnbruksarbetarna var oskickliga, tekniken släpade efter och så var det problem med transporterna.
– I Kengis byggdes Norrbottens första masugn. Den fick problem med tjälen. Ugnen sprack när marken frös och tinade och drabbades av stora värmeförluster.
Och järnbruken blev aldrig någon stor näring.
– Totalt sysselsattes bara omkring 200 personer sammanlagt i de små järnbruken. Det vete katten om järnbruken var så bra för Norrbotten. Norrbottningarna blev arrendatorer hos järnbruken som ägde marken och arrendatorerna försoffades, säger Staffan Hansson.
Framför allt var transporterna det stora problemet för gruvnäringen och järnbruken. Den skedde med hästar eller renar och Staffan Hansson drar en parallell till lastbilstransporterna av järnmalmen från Kaunisvaara.
– Redan på 1820-talet togs frågan upp om att bygga järnväg mellan Malmfälten och kusten, men motståndet var för stort från de mellansvenska intressena. Järnvägen dröjde till 1888 och då först kunde gruvdriften och järnbruken bli storskalig. Samma år som första malmtåget anlände till Luleå planerades byggandet av tio masugnar i Luleå.
Det kan liknas vid ett 1800-talets Stålverk 80, som också motarbetades av industriintressen i Bergslagen.
– Det fanns hela tiden ett motstånd från mellansvenska järnbruk, som var rädda för konkurrens. Men 1903 tog Gränges över LKAB som då var konkursmässigt. Det kan ses som en parallell till dagens Northland, men LKAB hade då fördelen att det fanns en järnväg och det finns det inte i Pajala.
LKAB överlevde och har genom historien genomgått flera kriser, så djupa att hela gruvnäringen i Norrbotten dömts ut.
– Problemet i Norrbotten är att vi alltid haft externt styrda storföretag och en låg förädlingsgrad, säger Staffan Hansson.
Norrbottens Järnverk började byggas 1941 för att förädla en del av Lapplandsmalmen. Det fick en alldeles speciell extern styrning.
– NJA utsattes för krypskytte i riksdagen. Företaget var ju helstatligt och alla investeringar krävde riksdagsbeslut. Inget kunde hållas hemligt för konkurrenterna.
Staffan Hansson är bekymrad över dagens utveckling inom gruvnäringen och järnbruken, men påpekar samtidigt att gruvnäringen järnverken befunnit sig i ett drömtillstånd. Det var när järnmalmspriserna stod på topp som också Northland drog igång i Kaunisvaara.
– Går man tillbaka i historien så ser man att malmpriserna varit ganska låga.