Jämställdhet - en svår konst

BOKKonsten - så funkar den (inte)Vanja HermeleKRO/KIF 2009

Kultur och Nöje2009-10-20 06:00
Trodde du att konsten är mer jämställd än andra områden? Begrav den tanken i så fall.
Visst finns det gott om kvinnor, men inte högst upp i hierarkin och inte har de lika mycket betalt heller.
Den bilden känner vi igen från många andra yrkesområden.
Och i Vanja Hermeles undersökning av konstens område i publikationen Konsten - så funkar det (inte) levereras skillnaderna i bister statistik och genom intervjuer med aktörer på konstområdet.
I pedagogiskt upplagda kapitel betar hon av olika områden inom konsten där problemen är tydliga genom att ställa upp argumenten för tingens tillstånd och sedan belysa dem genom de konsekvenser argumenten får. Och ibland är resonemangen frustrerande bekanta, både från de som intervjuas och från Hermele. De manliga intervjuobjekten säger saker i stil med att "vi har ju kommit så långt idag" och "vi måste värna kvaliteten framför allt annat". Och att "en duktig konstnär alltid tar sig fram". Hermele å sin sida rabblar siffror som blottlägger absurditeterna och den oproportionerliga slagsidan till männens fördel.
Det är som om inget hänt egentligen. Fast det har det förstås. Det är fler kvinnor som söker konstskolorna i dag och jämställdheten finns åtminstone på pappersagendan, till skillnad från 50- och 60-talen - samtidigt tycks ett glastak finnas där någonstans efter examen.

Hermele ger sig också på kvalitetsbegreppet och menar att det i sig kan stå i vägen för jämställdheten. Som exempel tar hon, bland annat, det faktum att fler kvinnor än män söker konstskolorna, men att det proportiornerligt sett tas in fler män. 2008 togs 78 procent män in på Kungliga konsthögskolan, trots att bara 44 procent av de sökande var män. Hon konstaterar också, utifrån statistiken, att konsthallarna ställer ut fler män, att de också drivs av män, att kvinnorna inte får lika många soloutställningar eller lika stora stipendier. Det är onekligen märkligt. Något är helt enkelt ruttet i det.
Hermele menar att kvalitetsnormerna helt enkelt talar för männen, genom att de män som sitter på de avgörande posterna premierar sådant som de känner igen. Och Hermele frågar sig hur ojämlikt det får vara innan det påverkar statsbidragen.
Samtidigt behöver konsten ett kvalitetsbegrepp eller en kvalitetsdiskussion för att drivas framåt. Och det omhuldas av kulturvärlden. Det är bara att se på den upprördhet som kulturutredningen orsakade när den kastade kvalitetsbegreppet över bord.
Men kvalitetsbegreppet behöver onekligen diskuteras - det, om något, visar Hermeles undersökning av konsten.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!