Vi lever i en tid när individualism uppmuntras, när jaget vinner mark och tränger undan kollektivet. Det är en trend som fördjupats de senaste åren och märks tydligt i tv och tidningar, men även i littteraturen breder jaget ut sig. Fast det är förstås inget nytt fenomen. Det har länge varit ett användbart grepp för författare att skriva i första person, för det skapar illusion och närhet till läsaren på samma gång. Dessutom blir det lättare för läsaren att kunna identifiera sig med storyn och låta sig fångas av den.
Redan de gamla grekerna använde sig av jag-formen. Det visar Ingrid Elam nu i sin bok Jag. En fiktion, där hon granskar några av litteraturhistoriens jag. Hon går igenom både självbiografier, självbiografiska romaner, jag-romaner och dagboksromaner. Genrer som skiljer sig en hel del åt. Urvalet är personligt och slumpmässigt, skriver hon, men några grundbultar i jagets historia är naturligtvis ofrånkomliga att ha med som Rousseaus Bekännelser och Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Hon arbetar sig framåt i tiden och börjar med Sapfo, kvinnlig lyriker som levde på 600-talet f Kr, och avslutar med Karl Ove Knausgårds Min kamp, den senaste i raden av firade självbiografiska berättelser. Och däremellan breder allehanda jag ut sig. Vi får möta en kaxig Edit Södergran och den komplexa Axel i Strindbergs En dåres försvarstal, Jan Myrsdals osentimentala jag, Kerstin Thornvalls uppriktighet, Carina Rydbergs hämnd och Lars Noréns oredigerade narcissism plus mycket, mycket mer.
Det är en spännande inventering Elam gör. Hon berättar kortfattat om varje jag hon behandlar, analyserar dem och sätter diktjaget i relation till författaren. Men också till sin läsare och sin samtid och frågar sig naturligtvis - hur sant är jaget? Är författaren samma person som jaget i boken? Eller är jaget en fiktion? Elam menar att det fiktiva och biografiska jaget är beroende av varandra. Några skarpa gränser mellan dem är svåra att dra. Att svara på frågan - vem är jag? - är alltså inte alldeles självklart.