David Vikgren jävlas rejält med läsaren i Folkmun, hans fjärde diktsamling sedan debuten 2002. Vikgren fuckar upp syntaxen på ett sätt som förstås får en att dra på munnen, samtidigt som man hajar till inför den omvända ordföljden, och det omflyttade subjektet, som verkar vara ett signum i boken.
Om man tar en sån mening som (den här är alltså påhittad), Råbocken som står bakom den lilla dungen samlar sig till ett språng, kan då bli Råbocken bakom den lilla dungen till ett språng samlar sig.
Det är lika mycket en vinkning till den gamla lyriken, där det pompösa och tillkrånglade signalerade poetisk skicklighet, som en modern metod för att desarmera språket. Svårläst i alla fall, är det, som Yoda sa.
Men det poetiska projekt Vikgren så energiskt arbetar med i Folkmun uppfattar jag som en av språkets dräkt rätt väl kamouflerad självbild, nästan självbiografi, där diktjaget är en uppsamlare av meddelanden, alla med samma ursprung: det som lämnats kvar. Det handlar om landskapet i norr, människorna, historien, sammanhangen.
Ur en närmast exilliknande position beskrivs och återbeskrivs det andra, allt det som diktjaget inte har omedelbar kontakt med.
Man kan säga att det går en slags fantomsmärta genom diktsamlingen, och botemedlet FORSKNING används som en generell medicin mot den. Vikgren samlar och samlar, minnen, fakta, avlyssningar, och skummar närmast av media och information. Det han håller på med kan liknas vid guldvaskning, men slutresultatet, dikterna, redovisar hela processen, inte bara guldkornen.
Kanske är det sin kärlek till allt som finns ovan Polcirkeln, den både smutsiga och klara blandningen av järnmalm och källvatten och politik, han berättar om. Eller om hur man alltid är en del av sin hembygd, oavsett vad man tycker eller känner för den.
Vikgren inleder boken med ett Marx-citat: "De kan inte företräda sig själva, de måste företrädas." Jag upplever att den politiska dimensionen i denna utsaga i Folkmun används som en omskrivning för diktjagets belägenhet. Inte förrän i exil kan jaget beskriva sig självt. Många författare före honom har gjort samma sak, om än nu inte med samma närmast nördiga kärlek till att trixa med språket som han.
Jag skrev tidigare att jag uppfattar Folkmun som självbiografisk. Förmågan, såväl som anledningen till att skriva självbiografiskt kanske kommer först när man upplever förlust eller separation. Innan dess är inte situationen kanske ens möjlig att beskriva på ett meningsfullt sätt.
Först i jämförelsen mellan då-nu, här-där, ägt-förlorat, uppstår värderingen av det.
Sov så bängelfågeln
under bron över Pukstaavitjoki
där en vokalfisk simmar,
det roar mig att ändra
Om dagen stöka skällan i remmen
glädjespången surra hopen
Om så alla fåglar flyttar
när dom slutar tar vi det
från början
Med avståndet förändras också hemspråket: Vikgrens pidginsvenska är både djupt rörande och mycket rolig på samma gång.