Jag tror det som hände kallas liv

Till sist kom barnen och älskarinnan ut och fyllde upp sommaren med sin enkelhet. Kött och blod. Flytvästar skulle provas. Det bjöds på mat, tillagad i sandlådan. Fotbollen fick mening med sin existens. Jag tog på mig ett par gamla gymnastikskor. Vi använde stolarna från bron som målburar, sparkade och skrek i låtsad lycka och förtvivlan.
Rösterna från vardagsrummet var borta nu.
I stället blev kläder blöta som hängdes på tork framför vedspisen. Leksaker låg i vägen överallt på golvet. Massor av skratt hördes också. Man tog ut fläskkarré från frysen och gjorde i ordning färskpotatis.
Plötsligt syntes solen, och molntussarna. Roddbåten kom också den till användning.
- Det har spökat, sa jag.
- Vi tar avokado till förrätt, sa hon.
De hade även med sig jordgubbar, inköpta från civilisationen.
- Hur har du haft det? frågade hon.
- Jag tror det har varit lite ensamt, sa jag.