Jag tillbringar sommaren sökandes. Efter vad är jag inte riktigt säker på, men varenda gång jag är ledig i mer än två dagar gör jag det till mitt huvudsakliga mål att finna den. Jag tar långa promenader. Slår upp tjocka böcker. Låter dånande blått vatten omringa mig från alla håll och kanter. Jag letar.
Jag söker efter en slags tystnad. Någon slags förankrande, i den kännande kroppen. Ett tillstånd av stillhet och frid. Jag drömmer om den basalaste, simplaste, mest självklara varandet: att bara finnas, här och nu.
Men när jag till sist, efter flera försök, hittar tystnaden står jag inte ut. Den är för dramatisk, drabbar mig för hårt. Den är på något sätt för högljudd och jag måste slå mig fri med alla medel som står till mitt förfogande: tidningar, tv-serier, podcasts, bloggar, vänner, olika typer av konsumtion.
Jag är inte ensam i min flykt. Vi är många som gör så här, vi som gapar om carpe diem fastän vi fullständigt skiter i den. Varför skulle vi nöja oss med att bara fånga dagen, det som ligger direkt framför oss nu, när vi kan få så mycket mer? Vi är kungar av multi-tasking och rastlöshetens härjande feber vägrar lämna oss. Inte ens när vi bajsar kan vi sitta. Och. Bara. Bajsa.
Nuet räcker inte för vi har lärt oss att vilja ha mer. Det måste finnas något mer, tänker vi. Hoppas vi, för såväl jakten efter tystnad som flykten undan den löper ur en gemensam längtan, förhoppning att det måste finnas något mer i livet. En önskan om lite mer liv, i livet. Vad det än innebär i verkligheten, så vill vi maximera det till varje pris – förutom ett.
Under varma sommardagar upptäcker vi att vi inte klarar av att ha tråkigt. Vi har inte tålamodet att ha tråkigt. Att stanna. Kanske är det något tidstypiskt i och med att vi lever i en tid där många av oss äger både resurser och tid för att ständigt distrahera oss själva från det som vi upplever är tråkigt. Oavsett, undviker vi tristessen, besatt och vanemässigt.
Men vår ständiga flykt och jakt, är uttröttande. Ofta lämnar den oss med en expanderande tomhet i bröstet. Vi stannar aldrig, och inget stannar heller hos oss. En efter en, begravs allting i den konstanta strömmen av nya upplevelser och intryck.
Ibland, mitt i ett språng, kan jag inte låta bli att fundera på om vi är så rädda för tråkigt, att vi inte längre kan ha kul.