”Jag skulle aldrig kunna måla en buddha”

Ute projicerar en skarp vintersol ett bländvitt ljus över snön. I hagen trampar vårystra hästar, den guldfärgade lökkupolen glimmar stolt på taket, men inne i kyrkan i Sirillus i Överkalix råder stilla frid. Att kliva in genom dörren är som att ta ett steg in i sig själv. En annan värld, en annan tid.

Monika Pohjanen har målat ikoner i tre decennier. Nu pryds väggarna i kyrkan av hennes alster i guld och jordfärger. De hänger i rader, i grupper, eller solitära. Där är Sofia, visheten, som funnits som ikon i 500 år, där finns Rublevs treenighetsikon och Kristus på förklaringsberget.

– Jag har alltid målat, men jag har aldrig gått någon konstutbildning, förutom ikonmålningskurserna i finska Valamo.

Hon har arbetat som lärare, men måleriet har hängt med genom livet.

– När vi hade småbarn blev det lite mindre, men annars har jag tecknat och målat hela tiden.

Hon kommer inte ihåg sitt första alster, men hon kommer ihåg när hon fick beröm:

– Det var när jag var sju år och gick i småskolan, då sa min fröken: ”Det var en fin ros du har målat.” Man fick inte så mycket beröm på den tiden, det var sällsynt. Så det betydde ju något när man fick det, säger hon och ler stillsamt.

Varför ikoner?

– Jag har alltid målat ansikten, och så började jag titta i ikonböcker. När jag och min man Bengt blev ortodoxa 1985 började jag måla ikoner. På 1990-talet målade jag som bäst, om man säger. Men jag målar fortfarande.

Finns det många regler som styr ikonmåleriet?

– Kanske inte regler, men det är som att översätta en text. Om innehållet är detsamma är det en bra översättning. Därför kan färgerna vara lite olika. De ska vara vackra, det är väl det första kriteriet. Det ska vara en bra översättning av det kyrkliga innehållet.

Nybörjare använder en förlaga som förs över på plattan, för att lära sig traditionerna. Monika Pohjanen tecknar oftast motivet på fri hand.

– Man måste kunna hålla i en penna. Det är svårare när man blir äldre och inte är lika stadig på handen, och synen blir sämre.

Ikonmålandet ska ske under tyst koncentration, man ska tänka på vad man målar och inte på annat.

– Om jag till exempel målar en gudsmoderikon ska jag tänka på hennes liv, det är hon som ska vara levande där.

Hon berättar om en ikon som hon målade när det var mycket folk i huset med olika viljor och krafter.

– Färgen for åt alla håll, den höll inte ihop, men då var det också så här i luften, säger och fladdrar med händerna.

Hon berättar att ikonmåleriet har tre ben:

– Man ska känna till traditionen, så att man målar det man ska. Man ska vara konstnärligt begåvad. Och man ska ha tron.

Måste man vara troende för att måla ikoner?

– Om jag vänder på det: Jag skulle aldrig kunna måla en buddha eller något sånt, och känna att det var stor glädje och att jag sökte någon sanning i det. Jag tror det är likadant med allt man målar. Om det inte stämmer överens med dig själv så tror jag inte att det blir en bild över huvud taget.

Även om motiven är återkommande så är en ikon inte bara en avbildning. Hon berättar om en rysk etnograf som såg ikonerna och sa: ”Det är tydligt att det är ikoner i rysk tradition, men det syns att de är skandinaviska.”

– Det tycker jag är så intressant. Hur ser man att de är skandinaviska? Jo, de är avskalade. Han sa att det syns att de är målade av en och samma person, och ändå från väldigt olika perioder, berättar hon.

Ikonmåleriet ger henne ett lugn, berättar hon:

– När jag har målat konst har jag oftast målat ganska snabbt. Ikoner målar man långsamt. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna sitta och vara så lugn. Det kräver tålamod för en som är så rastlös som jag.

– När det gäller konst över huvud taget så är det viktigt att söka sanningen. En ärlighet, helt enkelt.