Jag skattar mig lycklig över min byhåla

Kultur och Nöje2016-02-15 06:00

Att det inte finns någon framtid i den norrbottniska glesbygden har för mig varit en tanke omöjlig att slå bort. Fram till alldeles nyligen. Det är inte lönt att gå omkring och vara bitter över avfolkningen när man istället kan man vända det hela till något positivt. Lagom är kanske det allra bästa, men hellre för lite än för mycket folk.

Lansjärv, liksom många andra byar, strider inte längre för sin överlevnad. Detta stadium har sedan länge passerats. Många år har gått sedan byborna gick till handgripligheter för att stoppa postkontorets stängning och sedan eleverna stannade hemma i protest mot skolans nedläggning. Sedan dess har ännu fler människor gett sig av, och av dem som stannade kvar är många nu nerskottade på kyrkogården.

Under de kallaste vintermånaderna syns knappt en själ röra sig i byn. Över oss ligger ett tättslutande lock av mörker, och när termometern närmar sig fyrtiograderssträcket, bilen har strejkat, och det är dags att gå till stallet, är det lätt att hålla sig för skratt. Detta eviga hukande och skylande. Mot bitande nordanvind och stickande snöflingor, kampen mot den kärva snön under sparkmedarna. Men det är bara att blåsa liv i fingrarna, täcka över ansiktet och fortsätta. Våren kommer ju nån gång.

Det låter som misär, men som världen ser ut idag, överbefolkad och förorenad, skattar jag mig lycklig över min byhåla. Här är luften ännu frisk och det finns hur mycket yta som helst att röra sig på. Inte heller behöver man vara rädd att bli överfallen och rånad, nej det enda man ska akta sig för är att besvära någon av ”gårdsälgarna” som vandrar runt och betar buskar.

Nyligen, vid ett tågbyte på väg mot Växjö, hamnade jag och en studiekamrat i gångarna under Stockholms Centralstation. Vilken chock! Som vårvatten ur en vägtrumma forsade folk fram i en aldrig sinande ström samtidigt som några fula fiskar flöt omkring, lystet sneglande mot våra väskor. Vi hade tänkt oss att inhandla förstärkningar, men strandade invid betongväggen och flydde sedan med tilltagande hemlängtan mot perrongen. Som sagt; hellre för lite än för mycket folk.

Vi i obygden får ofta förklara oss, vi möts av roade leenden och huvudskakningar. Precis som om man är tokig som stannat kvar. Kanske kommer det någon gång en vändning. Kanske är det klimatförändringarna som slutligen avgör var det är möjligt att bo, och det kan mycket väl vara just här.

Att framtiden inte finns i glesbygden är för mig numera tomma ord. Allt beror på vilken framtid man vill ha.

KRÖNIKA

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!