Någon gång i början av 2000-talet fick Pia Mariana Raattamaa Visén en stor bunt papper av sin morbror Erik. Det var dokument, texter och utdrag ur kyrkböcker, blandat med kvitton och sjukhusräkningar.
– Han sa ”gör något av det här, du som kan skriva”.
Hon lät saken bero, och åren gick.
– När han dog 2011 kände jag att det här var ett uppdrag, något som jag måste göra i livet. Jag funderade mycket på vad jag kunde och ville göra, och hur det skulle se ut. Vad kan ett kvitto berätta? Hur kan man göra litteratur av människors berättelser? Jag har alltid frågat mycket, och de har berättat mycket. Mycket av det muntliga berättandet var som ett pusslande inne i mitt huvud.
Så småningom tog skrivandet form – med vägledning av Israel Raattamaa, den morfar som hon aldrig fick träffa.
– Han dog långt innan jag föddes, och jag utgick från honom och hans karaktär. Det var lättast att börja med en person som jag inte alls kände, för då kunde jag på något vis hitta en väg in i hur jag ville berätta det här.
Ganska snart kände hon att det skulle vara en tunn, liten bok, bestående av fragment.
– Det skulle ändå likna det muntliga berättandet, som kommer i bitar. Jag landade snart i att den ska ha en tydlig kronologi, följa åren som går.
På så vis var det möjligt att som ett komplement till de personliga familjeberättelserna även berätta om Sverige.
– Morbror Erik var väldigt politiskt intresserad och aktiv. För honom var det viktigt att bygga ett samhälle. Han var inte nog i sig själv, han tyckte att vi måste bygga nåt tillsammans. Väldigt mycket var han världens centrum. Det var inte så att de bodde i en periferi, utan de var en del av samhällsbygget. Det är lite intressant, för det är en by väldigt långt bort. Den är till och med i utkanten av Kiruna kommun.
Boken beskriver också ett Sverige i förändring, och tidsandan som följde genom åren.
– Det var viktigt för mig att få med flödet som ett liv är, och som många liv som länkas till varandra är. Det finns ju alltid länkar där till de större sammanhangen. Vi hänger ihop med produktionsvillkoren som sätts upp i samhället.
Älven har en central plats i romanen, liksom i hennes eget liv:
– Människor hör ihop med det vatten som finns där de lever, det bara är så. Det är vårt ursprung, vårt liv.
Pia Mariana Raattamaa Visén föddes 1962 i Muodoslompolo, men växte upp i en Stockholmsförort.
– Vi flyttade innan jag började skolan, men återvände varje sommar, jul, påsk – ja, alltid. Som att livet var där uppe, i Stockholm var man för jobbet. På något vis är jag uppfostrad och uppvuxen i en ständig hemlängtan.
Hemma för henne är Saivomuotka. Där fanns mormor, morbröderna och gården. Numera är släkten i byn borta, men det är dit hon återvänder, om än mer sporadiskt på senare år.
– Saivomuotka är hemma, men det kommer aldrig att gå att återvända dit, det är som ett hem som man måste överge. Så är det, säger hon med en röst spröd av rörelse.
– Jag har precis läst Sara Stridsberg, hon skrev helt fantastiskt: ”Äpplet kastas ofta långt bort från trädet.” Så är det. Det är inte alltid val som jag gjort.
Hon sökte jobb i Norrbotten under tonåren, men hade svårt att hitta något. Sedan åkte hon utomlands, och livet kom emellan. I dag är hon lektor i språkdidaktik vid Stockholms universitet och jobbar med forskning om läsande och lärarutbildning. Hon bor i Hälsingland – vid älven:
– Jag kom hit för 25 år sedan för att stanna ett par månader, men något hände mellan mig och älven. Nu bor jag där Voxnan och Ljusnan möts. Det är något med älvdalarna som betyder mycket för mig.
Skrivandet har alltid varit en stor del av hennes liv:
– Jag har känt att jag måste skriva, skrivandet gör att man förstår saker. Jag har aldrig skrivit dagbok, mer litterära texter med utgångspunkt från sånt jag iakttar. Som så många har jag närt en dröm att verkligen göra allvar av det, men det har alltid varit mycket annat.
Hon avslöjar att flera avslutade romanprojekt och någon novellsamling ligger i byrålådan, men hon har aldrig publicerat något – förrän nu.
– Ja, precis. 56 år, världens äldsta debutant, säger hon och avfyrar ett långt, klingande skratt. Sedan blir hon allvarlig:
– Det här är verkligen ett ansvar för morbror Erik.
Det centrala i romanen är den arbetande människans plats i världen.
– Det var viktigt för morbror Erik och därför var det viktigt för mig också. Det andra var att beskriva platsen, för det är platsen som är huvudperson i berättelsen.
Hon vill också ge en sin egen bild av hemtrakterna.
– När det skrivs om Norrland och glesbygden är den ofta beskriven som en mörk plats dit någon återvänder och ser hur hemskt det är – alltid. Jag ville göra en annan berättelse om de här platserna i norra Norrland som väldigt mycket är Sveriges hjärta, som pumpar ut syre i landet.
– Jag ville skildra den ljusa plats som det är för mig, och ändå beskriva förtrycket och utsugningen som det faktiskt handlar om. En plats som varit koloniserad, om man ska vara ärlig, med språkligt, materiellt och kulturellt förtryck. Jag har försökt hitta en balans i att beskriva en plats som är ljus, hem och värme för människorna, där det ändå inte är så lätt att leva, och som kanske utifrån betraktas som någonting annat.
Hon beskriver ”Det rinner en älv genom Saivomuotka by” som mycket av en arbetarroman, med utgångspunkt från morbror Eriks syn på världen:
– Han jobbade i landskommunen i Karesuando för Socialdemokraterna, rösträtten var brinnande viktig för honom. Och den var inte självklar. Morfar var fattig, han hade ingen rösträtt förrän långt om länge. Tog man emot fattigvård så miste man rösträtten, demokratin var väldigt skör, och väldigt viktig för morbror Erik.
– Den är inte tänkt som en sentimental återblick, utan som något som också är viktigt just nu. Vi behöver förstå vilket land vi lever i, vilka vi är. För det här är också vilka vi är i Sverige.