Att intervjua en musiker och poet kräver sin inläsning och lyssning. För undertecknad fastnar en låt speciellt hårt innan intervjun. Den heter ”Bit i kudden, skattebetalare” och finns med på Mattias Alkbergs ”Anarkist”som är både en skiva och en bok utgiven år 2011. Refrängen lyder:Ingen bestämmer över mig. Men du kan inte klara allting själv. Ingen bestämmer över mig. Man är fri, så ensam man någonsin kan bli.
Texten läses upp under intervjun och frågorna börjar rassla.
Känner du dig fri?– Jag försöker känna mig fri, men man är ju fångad i tiden, i samtiden, i ens kropp och andra tråkiga grejer. Men jag känner mig nog rätt så fri, och därmed också lite utlämnad. Om man ska gå in rent psykologiskt på det så är det lite jobbigt att inte ha något riktigt fäste.
Någon tillhörighet, eller?– Ja, nåt sånt. Men bara vagt, jag anstränger mig verkligen för att inte analysera mig själv. Jag vill inte veta varför jag uppfattar saker på ett visst sätt, jag vill inte tyda drömmar och sånt där. Jag tror det är bättre för mig att inte veta så mycket om mig själv.
Så du är ingen som går till psykolog och drar i trådar?– Nej, men jag är absolut inte emot det. Det är ingen sån där machogrej eller så, men i och med att jag håller på med det jag gör så gräver jag i mig och sysslar mycket med introspektion. Ville jag däremot må mycket bättre skulle jag nog ägna mig åt något annat och gå till en psykolog. Men jag vill hellre hålla på så här. Det är ju mitt jobb som det är nu, att hitta på saker dygnet runt och bli intresserad och nyfiken. Jag vill liksom inte förstöra det. Kanske är fegt också, jag vet inte.
I texten jag refererade till i början skriver du också om ensamhet. Känner du dig ensam?– Ja, det gör jag (skratt). Sa han glatt. Haha! Men jag känner mig ju inte oälskad eller oönskad. Jag känner mig nog som en sån som sitter utanför och tittar in.
Den konstnärliga väg du valt genom livet är ju på många sätt både ensam och fri. Vad krävs för att klara det?– Jag har ett helt vanligt liv med barn och tider att passa som alla andra. Så det håller mig väl rotad i någon slags verklighet. Jag är väldigt noga med att aldrig hålla på med flum, jag sysslar gärna med improvisation och det undermedvetna men inte med konstant sinnesutvidgande.
Men tror du att folk utifrån ser på dig som flummig?– Jag vet ju att jag ibland kan låta otydlig, helst i intervjuer. Att det kan låta som att jag inte har någon metod, att jag tillåter vad som helst, att jag går på varenda instinkt som finns. Sånt tycker jag är flummigt, ”att följa sin instinkt”. Det har jag ingen lust med. Jag tycker man ska tänka efter och kanske välja det tredje man kommer på. Tidigast där ska man börja välja.
Du är snart femtio år och har tagit dig fram väldigt bra. Du verkar trogen ditt liv såsom du vill leva det.– Ja Gud ja. Beach boys sjöng Be true to you school, och Jack Kerouac har sagt att Mitt liv är min konst. När jag var yngre tyckte jag det lät konstigt, jag var liksom mer svart och vit då. Men nu på senare tid har jag tänkt att just de två uttrycken genomsyrar mycket av det jag gör. Be true to your school tolkar jag som att man ska gräva där man står. Jag behöver inte åka ut och resa och samla på mig intryck. Jag har så sjukt mycket intryck att jag skulle vilja stänga av några kanaler i hjärnan snarare än att få nya upplevelser. Och det där med att Mitt liv är min konst börjar jag tolka som att jag har gjort mycket istället för perfekt.
Det känns som om du kanske är allergisk mot ordet perfekt.– Så fort någon påstår något om mig vill jag säga ”Nej så är det inte”. Jag vill låsa mig så lite som möjligt. Jag har till exempel aldrig upplevt att när jag hittat en låt som funkat bra så har jag inte velat göra en till sådan. Jag har aldrig försökt kapitalisera på gamla meriter. För mig blir meriter gamla så fort jag är klar med dem. Jag har jättesvårt lära mig mina egna texter, för så fort jag är klar med dem har jag börjat med en ny text och då är jag mycket mer intresserad av den. Det kan bli svårt på ett personligt plan, att jag har svårt att lära mig saker. Det är verkligen bara dåligt, att inte kunna något eller till exempel veta var man lagt nycklarna. Typ, ”Ska man ha el den här månaden med?”.
Det är ju inte tecken på att du är dålig på att lära dig saker utan att du är dålig på att repetera.– Kanske det. Jag har varit så otroligt privilegierad när det gäller somligt, att jag inte blivit refuserad vad gäller böckerna och bara har glidit omkring på världens största räkmacka. Jag har aldrig behövt tvivla på det jag gör, mer än allmänmänskligt med självhat och annat. Men jag har nog sällan känt att jag har gjort något fel. Jag har lärt mig när något är klart, jag behöver inte testa alla tvåtusen saker man kan göra på en viss låt. Den blir bra som den är. Jag har fått en bra näsa för det, att jag vet när det är klart. Just nu håller jag på med en del saker som jag vill få färdigt. Jag ska skriva klart en bok och en skiva jag håller på med. Det är nog två år framöver som jag vet vad jag ska göra och efter det har jag idéer till ytterligare två skivor. Men det blir sen.
Nu står du inför att göra den tredje föreställningen i ditt liv. Hur skiljer den sig från dina två tidigare, Mattias Alkbergs begravning och Personer?– Det känns som om jag börjar i en annan ände nu. Till en av de förra gjorde jag exempelvis helt ny musik, en annan baserades helt på en skiva jag hade gett ut. Men nu har jag tagit låtar jag gjort senaste 15-20 åren på svenska och satt ihop dem tillsammans med en skådespelare och en regissör, så det känns jätteroligt och helt nytt. Jag har alltid velat närma mig teatern, jag har bara inte vetat hur. Antingen kommer jag känna att jag vill skriva mer dramatik, alltså riktig dramatik utan musikinramning, eller så tröttnar jag på det. Vi får se.
Du har sagt att du är mer nervös för att spela här på Norrbottensteatern än att spela på exempelvis Dramaten och Orionteatern.– Ja men Gud. Dramaten är bara ett ställe i Stockholm, här är hemma. Det är klart det är värre, jag ska ju kunna gå och handla på Coop och se folk i ögonen. Det behöver jag inte göra efter jag varit på Dramaten.
Men det måste du ju vara väldigt van vid, i och med att du fortsatt att verka och bo här uppe.– Ja, i och för sig. Folk är kanske vana se mig sura över äpplena i fruktdiskarna eller stå och vänta på bussen i regnet.