"Jag har aldrig tidigare haft behov av att ge ut en bok"

- Det är en stor händelse för mig förstås. Jag har ju aldrig tidigare haft behov av att ge ut en bok eftersom jag har teatern och har skrivit för den. Boken är en slags självbiografisk resa i mitt liv och ett försök att minnas sådant som varit viktigt för mig, säger Staffan Westerberg.
Lite överraskande säger han att det inte varit helt lätt att hitta ett förlag.
- Det var svårt, men Mats Pontén berättade för Peo Rask att jag höll på med en bok. Så Peo läste mitt manus och sa "det här gör vi". Och det är bra med ett litet förlag för de kan jobba lite snabbare. Sedan är det ju bra att den ges ut på Black Island Books också, säger Westerberg och ler.
Han tillägger att boken och kvällens teaterföreställning hänger ihop, men att boken är "vidlyftigare".

Boken tar sitt avstamp i villan i Svartöstan då Staffan Westerberg är elva år. Huset är Disponentvillan, som för Staffan Westerberg tycks ha varit ett ensamt hus, med en mor som bar på en sorg efter Staffans storebror som blev överkörd vid nio års ålder och en far som aldrig gick att komma riktigt nära. Och som hade svårt att förstå det där med teater. Det var ju ingenjör som Staffan skulle bli, i pappans värld.
- Boken handlar mycket om mitt förhållande till mamma och pappa, min storebror Lasse och lillasyster Kerstin. Pappa var ju disponent och ingen man kunde smyga över till på natten för att få en kram. Lasse, min bror, dog på mors dag när han skulle plocka kabbelekor till mamma. För henne betydde det mycket. Det var synd om mamma. För hon tvingades ändå vara värdinna och mor trots att hon inte orkade med det, säger Westerberg och berättar att många av hans resor i vuxen ålder har gått till Björkliden, där hans mor sveptes med i en lavin och överlevde, för att dö där tre år senare i armarna på en okänd kvinna.

Men boken handlar också om livet efter Luleå och steget ut i världen. Till Paris, till äventyren med förbjuden kärlek i Bologneskogen och teatern. Och han fick följa med konstnären Rudolf Govenius på dennes exkursioner och bodde med hans familj under en tid.
- Det är en minnesresa fylld av mycket ljug, men den är också mycket sann, säger Westerberg och utvecklar sitt resonemang.
- Det här är ju mitt sätt att tolka min far och det som hände i min familj. Jag förstorar, förminskar och reducerar. Jag är medveten om att jag kanske minns fel också. Min syster har helt andra minnen än vad jag har. Hon var ju kvar hemma och fick ta mammas roll som lillvärdinna när mamma gått bort. Hon har inte samma minnen av stämningen i huset som jag har. Men så är det med minnen. Hon har sagt att hon inte tänker se föreställningen, men kan tänka sig att läsa boken, säger Westerberg.
- Och ibland hittar jag på. Rent allvarligt så har jag ju inga minnen av min brors begravning, mer än att jag minns att jag var där i kyrkan. Och vän av ordning kan förstås hitta fel i boken. Jag har redan fått något påpekande. Men det skiter jag i. För mig är boken, och teatern, ett sätt att pejla livet.

"Jag har aldrig tidigare haft behov av att ge ut en bok"

Staffan Westerberg har ofta återkommit till Luleå och uppväxten i Svartöstan i sitt konstnärskap. Oftast på scenen. Men nu ger han ut boken "Elvaåringen" på Black Island Books.