"Jag har aldrig ångrat något"

Malena Ernman tillhör de där artisterna som inte är rädd för att kasta sig mellan genrerna. I vår spelar hon Askungen och Dido i Dido och Aneas - och ställer upp i melodifestivalen.
- Det är vansinnigt roligt att slänga sig mellan olika saker. Fast det kan ju vara lite dumdristigt och det bottnar i någon slags dödslängtan. Men det måste man ha i det här yrket. Jag kan inte köra bil, hatar vatten och har höjdskräck, men i jobbet har jag inga sådana rädslor, säger Malena Ernman och skrattar.
- Jag tror inte heller att schlagern skadar min klassiska karriär. Fast för tio år sedan hade jag nog inte gjort det. Det är viktigt att bygga karriären, göra rätt saker och det är viktigt att planera vad man vill göra. Samtidigt är det svårt att säga nej. Och att tacka nej till schlagern hade kännts som att säga "jag är för fin för det", säger Ernman.
- Och jag har aldrig ångrat att jag hoppat på något. Har jag ångrat mig för något så har det varit när jag gjort dåligt ifrån mig, säger Ernman.

Nej. Ernmans karriär tar knappast skada av schlager och annat. Hon är redan en av våra mest kända operasångerskor, men i Sverige är hon inte känd för samma saker som utomlands.
- Jag är ju väldigt bred i min repertoar och i Sverige känner folk till mig för att jag får vara med i tv, men utomlands är jag känd som barocksångerska. Men så är det ju för många duktiga skådespelare också. De jobbar på teaterscenen i massor av år, men blir kända för att de varit med i någon tv-serie, säger Ernman.
Fast hon har inte heller sjungit så mycket barock i Sverige. Så barockkonserten under Matteifestivalen var ett ganska ovanligt "gig".
- Här hemma har jag nästan bara sjungit barock på Drottningholm. Men jag får ju göra mycket annat hemma i Sverige och jag är tacksam över att ha min bas här eftersom jag är småbarnsförälder, säger hon.

Att det var just barocken som blev central i Ernmans karriär var något som föll sig naturligt. Hennes röst passar helt enkelt väldigt bra till musiken.
- Jag är en 100-meterslöpare och jag passar inte för Verdi och de stora operorna. Barocken kräver mycket teknik och jag har lätt för koloratur. Dessutom fick jag tidigt chansen att sjunga för dirigenten Rene Jacobs som är ett stort namn inom barocken och den tidiga musiken. Det var en bra skola och jag blev fast, säger Ernman.
Samarbetet med dirigenter har också varit centralt för hennes utveckling som sångerska. Det har format henne mer än någon lektion med sångpedagoger.
- Jag har tyvärr en del dåliga erfarenheter av sångpedagoger och jag blir nervös av dem. De kan säga om jag gör något bra eller dåligt, men det kan alla dirigenter också. Dessutom är jag allergisk mot sångare som alltid måste ha sin pedagog med sig och säger "min pedagog sa". Det är ju som att klä på dagisbarn. En sångare måste kunna tänka själv och stå på egna ben, säger Ernman.