Jag är inte längre alltings bödel

n Harpalten har växt sig stor nu, behöver inte längre mitt beskydd. En morgon hade hon ställt sig framför bron i väntan på att jag skulle komma ut. Egentligen var jag morgonnödig och på väg till dasset. Men hon stoppade mig och sa:
- Det kan finnas en möjlighet för dig.
Sedan försvann hon. Vi ses nästa år, insh Allah. Även björktrasten har slutat skutta, och rallarrosen har vissnat. Nu är min sommar slut.
Havtornsbär är brinnande gula, och jag är alltings bödel.
Men vem regisserar mig!?
Sven tar över hönsen.
Så nu slipper jag svinga yxan över deras nackar iklädd regnställ. Det blev alltså ingenting av med det där bödeltjafset. Och förmodligen är det bevis på att allt är ingenting. I vart fall är jag inte min egen demon. Men syftet med ormens indiskreta närvaro är en gåta. De sägs försvinna bara man stampar i backen. Åh vad jag stampade. Men inte hjälpte det.
Jag hade tänkt måla om fönstren till barnens sovrum där uppe på övervåningen, men inte heller det hände. Det var mycket annat också som inte blev av. Helt utan fog kan man skylla på finanskrisen och konjunkturen. En sjuka som smittar av sig. Det där är en annan sorts demoner, en annan sorts gäster som materialiserar sig ur allas våra fantasier.

Men för allt detta är jag nästan glad. Framförallt för att fönstren aldrig blev målade.
Men ormens stirrande hatar jag.
Förresten, den där praktikanten som matrismakaren hade slarvat med och gjort en rak kopia av, han fick sommarjobb. Jag såg honom i ögonvrån bakom ett skrivbord i kontorslandskapet när jag bytte matrisfix. Han kanske blir kvar till hösten också, vem vet?