Jag vet inte vad det är med mig. Men på trettondagen packade systemet ihop med någon slags febrig värk i kroppen. Leder och muskler i kaos.
Julsjuka kanske. Dessutom får jag en tvångstanke. Varje gång jag blir febrig tänker jag på Auschwitz och hur jag skulle ha dött där som en fluga, vek och krank, långt innan jag ens kommit i närheten av någon gaskammare.
Sen kommer frossan tillbaka någon gång mitt i natten, och jag får hemska feberdrömmar. Alltid samma sak. För nu är jag soldat i något skyttegravskrig. Förmodligen första världskriget, och stationerad vid fronten i Somme. Där ligger jag i leran, fryser och krälar. Oförmögen, tärd och bitter och död.
Jag brukar tänka på det också när svenskar hamnar i onåd någonstans ute i världen, som när Johan Persson och Martin Schibbye fastnade fjorton månader i Etiopien. Där fanns samma feber hos den skottskadade Johan. Fast med skillnaden att jag låg i min egen säng och stönade. Han låg i ett slags Auschwitz på riktigt.
Ursäkta, det där blev för mycket. Jag måste rusa på toaletten...och kräkas.
Hur det nu än är med min egen patetiska yrsel och värk är jag förstås lika övertygad om att jag strax ska dö där på toalettgolvet. Om inte den här veckan, så kanske nästa.
Och även om Persson och Schibbye får lukta på egna sänglakan nu, så kommer sedan nästa tvångstanke med huvudet nere i toalettstolen.
Nu är det jag som har 39,1 och är inlåst i det där fängelset med all sin misär och sina smittor. Därtill lär det finnas ett stort antal etiopier som sitter fängslade på det där sättet, utan chans till nåd.
Febern gör det därför klart för mig att världen är alldeles för stor, och lidandet nästan alltid för utdraget. En julafton medan artilleriet regnar över en fiende som i efterhand alltid visar sig vara en chimär, med unga pojkar utsända att döda åt någon annan.
Sen händer förstås följande. Några dagar springer förbi. Febern är borta och jag har blivit frisk igen. Och har glömt bort alltihop.