”Grisen” kallar Horace Engdal sin nya bok, fylld av korta kärnfulla texter som han ser som ”fragment”. Titeln blir ännu mer laddad i ljuset av ex-hustrun Ebba Witt-Brattströms osande debattinlägg om ”kulturmannen”.
Redan före recensionsdatum strösslas citaten som konfetti i sociala medier, i synnerhet det som handlar om erotik: ”den fullbordade penetrationen är ett evigt nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen”.
Ska det läsas som en kategorisk sanning? Som lagen, enligt grisen? Absolut inte, enligt Horace Engdahl som beskriver sig själv som ”en fridsam människa” och sina texter som ett slags motsägelsefulla experiment. Han skjuter ut dem som projektiler för att ser hur de landar.
– Det här formulerades vid ett särskilt tillfälle, och jag är inte den första som tänkt det heller. Men jag ville få ner det på papper, sedan kan man titta på det, göra reservationer och uppmjukningar, men det är inte riktigt min sak som författare. Gör man det blir det en vanlig tråkig Insidan-artikel om samliv. Det är inte min genre.
Men är det inte lite ryggradslöst? Åligger det inte dig som författare att försvara det du skrivit?
– Nej. Jag har till och med skrivit i en av mina fragmentsamlingar att nöjet med att skriva fragment kan nästan mäta sig med nöjet att inte försvara dem, och det har jag aldrig gjort.
I ett av dem jämställer han det omöjliga underhållet av sommarhus med det av språkkunskaper, vattenledningar fryser sönder på samma sätt som fraser. I ett annat skriver han rörande om skillnaden mellan lycka och glädje.
Under intervjun kan han ändå sägas försvara – eller åtminstone motivera – ett av dem. ”Det naturliga sättet för en man är att vara nöjd med sig själv och att känna sig viktig”.
– Jag går ju till och med längre i ett annat när jag skriver om mannens självöverskattning, det är ju nästan samma sak. Det är klart att det inte gäller alla och att det här är en form av typisering men för mig är det väldigt manligt att vara till freds och det retar kvinnor till vanvett. Det säger jag av erfarenhet, sedan kan man ju hamna i en grupp där det inte gäller, men om jag tittar mig omkring på de män jag känt länge, så tycker jag att det stämmer.
Djupt missnöjd, om än inte i första hand med sig själv, är dock huvudpersonen i ”Mannen på bryggan”, den teatermonolog som Horace Engdahl skrivit på beställning av förra Dramatenchefen Marie-Louise Ekman och som avslutar hans bok.
Huvudpersonen är en man i totalt mörker, ”en obehövlig”, utputtad i yrkeslivet, skild, bitter, tilltufsad men också förvånad över att just han blivit huvudperson i denna allmänmänskliga tragedi.
– Han är nere på knä. Det är väl så att jag varit där – annars skulle jag inte ha kunnat skriva om honom, å andra sidan kan jag inte säga att jag är där nu. De flesta har lyckan att bara vara där ett kort tag, det är en väldigt allmän erfarenhet att inte ha någon plats vid bordet som man skulle säga på vikingatiden.
När Horace Engdahl lämnade in sitt manus till Bonniers för ett år sedan var det utan rädsla för att monologmannen skulle förväxlas med honom själv.
Den i stort sett enda självbiografiska detaljen är känsligheten inför en schlager, han vägrar säga vilken (”det skulle förstöra magin”), som fick honom, såväl som mannen på bryggan att storgråta som barn.
Nu tajmas ”Grisen” av ex-hustruns versroman ”Århundradets kärlekskrig” och blir läst i skenet av deras privatliv.
– Det finns en hunger efter intimitet, en blodlukt och jag håller med om att det är lätt att felläsa boken på grund av det. Det är förbannat påfrestande, jag anklagar ingen därför, alla har rätt skriva och ge ut det de vill. Men jag hade hellre sett att boken kommit i ett lugnt skede, då hade den blivit bättre förstådd. (TT)