Jäderlund skärskådar ondskan
"Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar? ".Redan i titeln väcker
Foto: Maja Suslin / SCANPIX
Mellan oss ligger den nya diktsamlingen som blivit ovanligt tjock. Hon ser lite kluven ut när hon sneglar ned på omslaget. Som alltid saknas illustrationer och bilder. Bara vilande bokstäver på det naket gråvita pappret. Hon berättar om den ambivalens hon känner inför bokutgivningen:
- Det är alltid sorgligt att avsluta en bok. Det blir som att döda den. Under skrivandet finns det så många möjligheter som man tvingas lämna när man avslutar den. Men när det gått ett tag inser man att boken även som avslutad fortsätter att förändras, med varje ny läsning.
Flera av dikterna präglas av död, avhuggna kroppsdelar, våldtäkter, avrättningar och högar av lik. Det är nytt. Ungdomstiden, det blomsterrika och de erotiska beskrivningarna från tidigare verk är borta. "Varför gör vi ingenting åt världen när världen är så absurd?" frågar hon öppet när vi talar om bokens titel som sammanfattar vad boken verkligen handlar om.
- Kanske har jag försökt undersöka ondskan på ett naivt sätt. Hur kan människor döda och tortera varandra på det sätt som faktiskt sker? Man säger ju att alla är i stånd till att göra det. Samtidigt tycker jag att det är svårt att föreställa mig att jag själv skulle kunna begå åtminstone bestiala handlingar. Det är en sak om man skjuter någon för att man själv är hotad. Men våldet går ju mycket längre än så.
"Bomull i munnarna. Som de / tände på. Så att / de brändes / upp medan de ännu / levde. Och gjorde / det innan. Kärlek kan / finnas. Värför är / vi inte / i Paradiset?"
Den våldsamma bilden återkommer på flera ställen i diktsamlingen, uttryckt på olika sätt. Men den lämnar ett särskilt starkt avtryck.
- Dikten härrör ur ett citat från en insamlingsannons för krigets offer i Darfur. Citatet är ett rent vittnesmål. Jag var tveksam till att använda det.
Varför?
- Det är obehagligt och svårt att tala ur offrets mun. Vad har jag för rätt till det? Jag har alltid haft svårt för den typen av texter, som talar ur den lidandes mun. Den är ju inte ens egen i det här fallet. Ändå har jag ibland gjort det i den här boken. Förhoppningsvis på ett mer komplicerat sätt. Men jag kan känna tveksamhet. Både inför min egen roll i det och inför diktens värde. När den uttrycker det den gör.
Hon berättar att hon till och med använder ordet "man". Hon vill nämligen inbegripa sig själv och ta på sig den onda rollen också. De flesta brukar annars utgå från offret och ta dennes ställning. Det vill inte Ann Jäderlund göra enligt devisen att alla människor är delaktiga i förintelse och ondska när det sker. Om hon inte hade haft barn, skulle hon kanske resa till Afrika och jobba ideellt. I stället använder hon dikten.
- Boken bygger till en del på fakta. Men det är inbakat till en slags politisk oigenkännlighet. Det som intresserat mig är ju det som är gemensamt i alla dessa händelser - Srebrenica, Rwanda, Darfur och så vidare. Det som ständigt upprepas.
Det första och enda språket som Ann Jäderlund blivit översatt till är hindi. Hon har haft utbyte med Indien och känner själsligt släktskap med människorna där. En inspirationskälla till sitt skrivande har hon också funnit i den indiska litteraturen:
- Jag stötte på en nyöversättning av de tidiga Upanishaderna som inspirerade till de mer filosofiska dikterna i min bok. Jag har alltid haft en känsla av stark tro samtidigt som icke-tro. På något sätt ville jag försöka gå in i de känslorna starkare och få dem att kollidera, kollapsa kanske. Och att det skulle uppstå något annat, nytt, som var sannare.
Hon verkar också förtjust i beskrivningen att hon vetenskapligt undersöker sina frågor i sitt skrivande.
Hon söker bland annat svar på varför vi människor ägnar oss så mycket åt materiella begär i stället för att undersöka våra existentiella villkor och försöka nå varandra.
Hur känns det att inte bli förstådd av många?
- Det kan kännas underligt att få positiva recensioner samtidigt som man inte känner sig förstådd. Men jag tror ju också att det sätt som vi förstår dikter på är svårt att översätta till det språk man skriver normalprosa på. Dikter tar ju tag i en på ett sätt som man förstår på ett a n n a t sätt.
Egentligen skulle boken hetat som utställningen Varför är vi inte i paradiset", men då hon fick positiv respons på den föreslagna titeln ändrade hon sig. Den hade blivit förstörd eller utnött. Typiskt Ann Jäderlund.
Vad vill du göra nu?
- Jag vill gå in och förlora mig mer i texten. På ett mer kaotiskt sätt. Till skillnad från den här boken som ändå är rätt uttalad. Kanske nästan politisk?
Plötsligt avslöjar hon en sak som hon funderat på:
- Jag kan ibland känna att jag inte vill fortsätta skriva. Att det kanske förstör något i mitt liv. Att jag på samma gång som jag mår bra av det också mår dåligt. Jag vet inte.
Precis innan vi bryter upp vårt samtal, säger Ann Jäderlund eftertänksamt:
- Jag kan ibland ha en känsla av att mycket i den samtida litteraturen handlar om att vara "cool". Det kan också vara så i mina egna texter. Men jag vill bryta ner det. Att våga vara töntig känns viktigare än att försöka vara cool.
Ann Jäderlund
Så jobbar vi med nyheter