I en ny antologi efterlyser författaren Giorgio Vasta berättelser om Europas förlorade generation. I en kortfilm såg han hur ett får stod undergivet medan någon klippte av dess päls. Just så är det för italienarna, menar han. Under 20 år har deras känsla av förnedring växt i det tysta.
- Förödmjukelsen är ett själstillstånd som är så hemskt att många knappt märker av det, för man gör allt för att skjuta det ifrån sig, säger han.
Tillsammans med fyra andra europeiska författare försöker Vasta i antologin Kris ringa in den ekonomiska krisens sociala och psykologiska betydelse.
Det är dagarna efter det italienska valet, och Giorgio Vasta vänder och vrider på det faktum att italienarna röstade fram tre stora politiska block varav inget har mandat att styra.
- Det är som att vi har valt att leva med en ständig jordbävning, hela Italien vibrerar. Det är märkligt att vara i det epicentret och veta att Europa betraktar oss för att försöka förstå vad som händer, säger han.
Den smygande förnedring Giorgio Vasta skildrar, bland annat i romanen Den enkla framtiden, har en mycket konkret rot: unga har inga lägenheter, inga jobb, minimilöner, ibland inte mat för dagen.
- Det finns en otrolig sårbarhet i Italien i dag. Folk tycker nästan att det är bättre att inte planera eller drömma, för man får ändå ingenting av det man vill ha, säger Giorgio Vasta och liknar situationen vid ett vakuum. Tiden står stilla och det finns ingen möjlig väg framåt. Det som kanske särskiljer Italien från många europeiska länder är att det aldrig har varit en fungerande rättsstat och att landet knappt har haft någon välfärd, funderar Giorgio Vasta.
- Det är märkligt att det fortfarande finns någon som är medveten om att det existerar rättigheter i Italien. Berlusconi har de senaste 20 åren beskrivit rättigheter som gåvor, som är beroende av hans närvaro.
I Kris beskriver Giorgio Vasta hur italienarna har gått över en osynlig gräns. Inte ens under andra världskriget hade folk så låg tro på sin egen förmåga att påverka samhället.
- I dag har vi färre konflikter och det är inte en lika tragisk tid. Men skillnaden är att viljan att vara medborgare och subjekt i historien är totalt reducerad.
Ungdomarna blir i stället självironiska för att skydda sig mot känslan av förnedring. De hittar på nya ord, ironiska bilder, och skämtar rått i de sociala medierna. Men att ilskan och frustrationen ändå finns där märktes tydligt under demonstrationerna i Rom 2011, då folkfesten urartade i uppbrända polisbilar och krossade bankomater.
- Man skyllde det på en fraktion anarkister, det så kallade black bloc. Men jag tror inte att det bara var de som bar på en vrede.
Giorgio Vasta tycker sig se att landets politiska tradition av att tala har förbytts i kroppens språk. Orden är inte effektiva nog. Både Berlusconi och Beppe Grillo är mer drastiska, mer kroppsliga och direkta än traditionella politiker.
Det kan vara en förklaring till deras framgång, men när det kommer till politiskt arbete krävs ändå tålamod. Själv efterlyser Vasta fler berättelser om krisen.