Irriterande ensidig
BOKSanning eller konka. Mona Sahlins politiska livLotta GröningBonniers
Foto:
Inte bara för att Mona ofta gråter offentligt och det var ett tag sen nu, utan för att före detta kollegan Lotta Grönings bok "Sanning eller konka" är här.
Där får partiledaren veta att hon är grund och okunnig. Att hon är blint lojal mot partiet, utstrålar osäkerhet och "innerst inne är... en liten rädd flicka". Att hennes känslosamhet är sofistikerat röstfiske.
Angående Sahlins Sommar-program förra året, där hon bland annat berättade om sin son Johan som dog knappt ett år gammal, skriver Gröning:
"Hon har talat om Johan så många gånger. Gråtit över honom, berättat om sorgen, så det gäller att hitta en ny vinkel. Det var bara några månader sedan hon satt och grät över Johan i tv-programmet Videokväll hos Luuk.
Usch, Lotta!
Har många redan sagt.
Desto mer komplicerat blir det om man funderar på om det är sant.
Och det är det väl, delvis.
För varför skruvar jag på mig när Mona Sahlin ska debattera ekonomi med Fredrik Reinfeldt?
Eller när hon använder alla språkliga knep som finns förutom raka svar?
För att hon är kvinna?
Nej, Maud Olofsson och Maria Wetterstrand gör mig inte orolig.
Och känslosamheten då?
Den är naturligtvis medveten. En politiker på hennes nivå går knappt på toan utan att tänka efter hur det ska tas emot. Om Sahlins "öppenhet", "vanlighet" och one-liners av typen "Jag älskar Springsteen!" inte vore så populära hade hon justerat sig för länge sen.
Det hindrar inte, och det vet naturligtvis Gröning också, att det också är ärligt menat.
Mona Sahlin hade kunnat bli partiledare för tretton år sedan. Men ett paket Toblerone (som egentligen var mycket mer än så) kom emellan. Redan då, under sin tid på den här tidningens ledarredaktion, var Lotta Gröning kritisk. Sahlin lyssnade bara på partitoppen, förstod vare sig gräsrötterna eller väljarna och försvarade både den förhatliga stopplagen (löne- och strejkstopp) och EU.
En vänstersosse som Gröning, som jobbat för Sahlin som sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet, blev naturligtvis besviken.
Dessutom, menade Gröning, saknade Mona Sahlin visioner.
Och gör det fortfarande.
Visst har Gröning rätt i att det pratas mycket om små höjningar i sjukersättning, men lite om visionerna.
Att socialdemokraterna för första gången leds av en kvinna är ingen vision.
Men att jag delvis håller med Lotta Gröning (och delvis inte) är inte tillräckligt. En bok kan inte leva på en rad åsikter allena. Bilden av Sahlin är ofta irriterande ensidig. Inflikningar av typen "Mona Sahlin är... en stark människa" känns mest som enkla garderingar som inte ändrar intrycket av att partiledaren i Grönings ögon är ett praktfiasko.
Och vad betyder titeln egentligen?
"Sanning eller konka" ("Sanning eller konsekvens") är ju en lek där varje deltagare får välja mellan att berätta nåt personligt eller göra nåt pinsamt.
Gröning menar att Sahlin ofta använder "Sanning eller konka"-argument. Med det tycks hon mena att Sahlin, när hon blir pressad, tar till floskler.
Menar Gröning att Sahlin antingen måste välja sanningen eller stå för konsekvenserna?
Eller att ett undvikande av sanningen är pinsamt?
Mejla gärna in ert förslag.
Samtidigt som jag läser Sanning eller konka stöter jag på en artikel av socialdemokraten Eric Sundström. Han kallar Grönings bok "ett slaskigt angrepp" och fäster min uppmärksamhet på en del sakfel. (Som att några årtal är fel.)
Sakfelen gör varken till eller ifrån i sig, men ger Grönings bok ett hafsigt intryck. Därtill kommer hennes ständigt kommenterande stil, som ibland gör det svårt att se när hon refererar och vad som är egna ståndpunkter.
Det är som en blogg.
Lotta Gröning har en blogg. (blogg.aftonbladet.se/4)
Dessutom ger hon föreläsningar, pratar i radio och tv och är debattredaktör på Sveriges största dagstidning.
Där säger hon det som står i boken.
Vilket gör den tämligen onödig.
Så jobbar vi med nyheter